Den onödiga himlen

"var en bra medmänniska och vän, för inga böcker kommer ta dig till himmelen"

Det här var en subjektiv mening i objektiv maskeraddräkt.
Personen som skrev meningen lät ordet himlen agera inhoppare, vilket ledde till ett missförstånd från min sida, då jag läste meningen ur objektiva glajjor.
Om man ser förbi dom subjektiva svängarna som meningen kastar sig med, så väcks en intressant fråga.

Om man handlar gott mot sina medmänniskor och slänger sig med goda gärningar, i syftet att få ta del av ett efterliv i himlen. Överskuggas inte då det goda i dina handlingar av mer själviska motiv?
Missförstå mig inte. Jag menar inte att själviska handlingar nödvändigtvis behöver vara sämre än andra handlingar, jag ifrågasätter endast den moraliska aspekten i den tanken.

Om det finns något stolpskott där ute som inte tror sig kunna handla gott, utan idén om det irationella efterlivet i skyn, så ska denna personen självklart hålla fast vid sin tro, oavsett hur banal den än må vara.

Men jag anser fortfarande att man naggar kanterna på sin moral om man kräver belöning, för att vara en god medmänniska.
Moral är svårt att sätta i ett objektivt perspektiv, då den styrs så kraftigt av tid och samhälle, och inte allt för sällan varierar från person till person.
Men personligen är jag av åsikten att en person som skulle utföra goda gärningar, även om den hade vetskapen om att dessa handlingar skulle bestraffas med ett evigt efterliv i helvet, styrs av en bättre moralisk navigering, än en person som handlar gott för att den annars inte kan komma till himlen.

Var en god medmänniska för att såna behövs.
Svårare än så behöver det inte vara.


Tramsig och dann

Innan jag investerade mig själv i en svagkönad livspartner så brukade jag sparka arsle på att vara ensam. Jag gillade det och kunde ofta se fram emot en planerad ensamhet. Få saker har jag haft en sån fallenhet för som just ensamhet. Men det var då, innan jag insåg att det fanns en fördel också i att vara två. Man får ligga, och det är juh alltid skönt. En värdefull insikt, men på köpet så fick jag ett agg för min forne vapendragare ensamheten.

Nu håller jag för öronen när den knackar på dörren. Går ut när den kliver in. Tar avstånd från den, fast egentligen vill jag liksom bara linda in mig i den. Vara fastsydd i den och skratta åt alla fåniga dårar som trampar runt utanför den.

Min två senaste flykter från ensamheten har båda bärt av till europas metropol frövi. Och där mitt i händelsernas något pretantiösa centrum frövidalsgatan, finns mitt barndomshem placerat. Där har tiden stått stilla på alla plan utom ett. I ett drastiskt försök till förnyelse så har någon nu stallt ut en gul solstol utanför det fallfärdiga garaget. En gul solstol som ger mig en sån oerhörd lust till att skaffa en blonderad hockeyfrilla och slå mig ner. Ni vet, bara för att föra arvet vidare från sveriges mest framgångsrika komikerpar "solstållarna".

Mitt 2008

Med famnen fylld av massförstörelsevapen stövlade kalabaliken raskt in i min tillvaro. Men ovissheten som var tränad i kommunikationsteknik körde ett klychigt rabbel till övertalning vilket resulterade i att kalabaliken vek ner sig och tågade ur tillvaron i en hastig takt, "Jag tar dig nästa gång din djävel!" hävde den ur sig innan den försvann i morgonbrisen.
Så nu har alltså ovissheten intagit scenen, medans lugnet går patrull, men inte allt för sällan sänker det garden, så i luften ligger oron och vilar på fluffiga moln vävda av en längtan efter den lyckliga tiden och dem positiva beskeden.

Ni får ursäkta frispråkigheten kära ickebefintliga bloggläsare. Men min vardag trampar för tillfället runt i ett par förvirrade skor, tre nummer för stora. Men det är ingenting jag ska fördjupa mig i mer idag. Jag är här av en helt annan anledning. Kalendern uppmanar ju till livsdokumentation så här års. Påhittiga listor om vad man gjort och inte gjort under det gågna året dyker upp lite överallt. Dock inte här. Jag tänkte vara betydligt mer fantasilös och istället bara skriva en löjligt kort sammanfattning av mitt tjugohundraåtta. Och för att fullborda det enkla, lata och trista budskapet i den idén så tänkte jag döpa sammanfattningen till "Mitt 2008"

Mitt 2008
När året tog sin början, var jag en väldigt lycklig knegare på Sigma. En fabriksarbetare som jobbade skift och kunde bada i kosing. Jag bodde hos min mormor och lagade aldrig mat. Jag minns inte så mycket mer från januari än att jag bara arbetade, söp, åt och sov.
Supandet under den här tiden var oerhört delikat. Krökarsällskapet bestod av den mycket praktfulle kamren Jugge, hans äldre bror Jimmy, och den undermålige fisken. Till och från så passade också diverse personer som exempelvis Pastorn på att infinna sig i vårt krökargäng. Tillställningarna hölls alltid hemma hos den tidigare nämnda Jimmy som hade en lägenhet i utkanten av Lindesberg, precis intill en golfbana. Dem kvällarna vi hade där kommer jag alltid att minnas med glädje.

Vi höll på en bra bit in i februari med dem suparkvällarna i Lindesberg, för jag minns att jag den 16:e (på Jens Pettersons födelsedag) firade min egen tjugoårsdag (som infann sig dagen efter) på ett oförglömligt suparmanér hemma hos Jimmy. En mycket minnesvärd dag av anledningar jag dessvärre inte tänker förtälja.
Den tidigare nämnda Pastorn hade för övrigt spelat en mycket viktig roll tidigare i februari. Han var nämlingen bosatt i Göteborg under den här perioden (delade en lya med David Bernofft) vilket var myckat passande för mig och den praktfulle kamren Jugge. Vi hade biljetter till en Korn spelning på scandinavium. Så vi passade på att övernatta hemma hos just Pastorn och David under en helg i Göteborg tidigt i februari.

Året fortlöpte och i Mars så kunde jag lämna min mormors lägenhet för en egen. Min första egna lägenhet blev en trea i Baronbackarna. Jag ringde ett samtal en måndag i slutet av februari och en vecka senare var jag inflyttad. Jag hade inflyttningsfest varenda helg under hela mars. Åtminstonde var det så jag kallade det. Som tvåskiftare så fanns det inte så mycket mer att glädja sig åt en helgerna. På fredagar gick jag ut, oftast till Pastabaren, ibland till wasakrogen. Och på lördagarna var det inflyttningsfest.
Mars var nog rätt bra ändå.

April fortsatte i samma anda som sin föregångare, jag minns inte så mycket mer från den här månaden än att jag i slutet av den fick kicken från Sigma. Första gången jag förlorade ett arbete. Men jag var inte ensam, sju andra fick också gå, och bland dem sju fanns bl.a. Sonny Larsson. Än djävel till att vara rockig. Han sjöng i ett band vid namn "Rolle & Planeterna" som jag skulle komma att bli en stor fanatiker utav senare.

Vi låter årssammanfattningståget rulla vidare och nästa station heter maj.
I maj tvingades jag leta nytt arbete till följd av Sigmas fråpliga hantering av mig. Men genom Uniflex så kunde jag börja på k3 som telefonförsäljare.
Men det här var också månaden då jag en eftermiddag slog mig ner vid datorn och vänsterklickade en gång på mozilla firefox ikonen längst ner i snabbmenyn till höger om startmenyn. Anledningen till att kopplade upp mig var varken för ansråkslöst porrsurfande eller avancerat forumstuggande. Jag tänkte bara göra en kort visit på lunarstorm (jag vet) men det ledde till att jag hittade en sån där sak av det svagare könet och stegade in i mitt första fungerande förhållande. Rose-Marie hette flickan men jag kallade henne Rosemarious för jag var mycket för osvenska utal på svenska saker under den här tiden.

Juni var väldigt mycket Rosemarious och k3. En skitmånad rent ekonomiskt, det är nog det jag minns därifrån. Nuff said.

I juli lekte jag shoppaholic och införskaffade mig en projje. Ett mycket bra köp som förgyllde många kvällar därefter. Men juli var också månaden som kantades extra mycket av Gegga. Gegga är en gammal skolkamrat till mig som i juli avancerade från polare till inneboende. Han var en vild djävel men vi sågs inte så mycket trots att vi bodde under samma tak. Arbete och Rosemarious, det var det jag la min tid på.

Augusti var nog ganska identisk med juli, med den lilla skillnaden att Gegga flyttade ut istället för in. Trots sin korta vistelse i min fristad så han den vilde saten med att locka till sig störningsjouren vid två tillfällen. Och då var det inte den roliga störningsjouren som  knackar på dörren mitt i natten beståendeav en hel orkester med uppsåtet att bara störa dig i några minuter. Nej han lockade till sig den störningsjouren som efter tre besök medför en vräkning. Nu lockade han som sagt bara dit dem två gånger, så jag hade fortfarande lägenheten kvar när han gav sig av i slutet av månaden.

Dock fick sig September en dålig start då jag själv den första fredagen i månaden förde oväsen vid midnatt. Vips så stod störningsjouren för dörren, och dagen på den följande måndagen så fick jag besked om att jag blivit vräkt med tre månaders uppsägningstid. Innan december var jag tvungen att byta bostad. Månaden vart inte bättre då den kantades av en två veckors lång migränkedja, vilket medförde att jag missade dagar av vesäntlighet på k3. Så i slutet av månaden fick jag kicken från arbetet.

En fölorad bostad och ett förlorat arbete, ptja Oktober kunde juh knappast bli sämre än sin föregångare. Men dåliga saker kommer i tre. Så Rosemarious tackade för sig och lämnade mig för en annan en kort bit in på månaden. Då skrev jag en låt. Vilket gjorde månaden minnesvärd ändå.

I november kom jag på benen igen, fick ny bostad å Västra Nobelgatan och sökte återigen arbete, således fick jag en anställning på VM Media. Men jag var aldrig tillräckligt motiverad för att sälja saker över telefon, så den anställningen varade bara en kort bit in i december. Men det mest häpnanväckande med november var väl att jag tog tillbaka Rosemarious med öppna armar trots den rena och skära dråpligheten hon visat prov på månaden innan.
Alla behöver nån som behöver nån.
"And thats all I have to say about that."

Så är vi framme vid vår slutdestination. Men den låter vi vara orörd. December var en månad av mycket ingenting. Jag lånade böcker på bibblan, firade julafton med släkten och gjorde en nyårsvisit till Gävle.
Nuff said.


Nu gjorde jag en liten subtil baktalning i början av det här inlägget riktad mot nyårslistor, men lusten kom över mig så jag gör en liten halvtaskig variant bara för att. Se set som en bonus. Extramaterialet om det varit en DvD.

Årets mest spelade artist/grupp.
Why?

Jag tror inte det är förens i år jag har förstått att why? är mina absoluta favoriter. Att jag får en starkare känsla när jag lyssnar på Yoni Wolfs verk än vad både Thåström och Sage Francis ger mig. Pimme har vart med så jävla länge i gemet och Sage kan vara så mitt i prick, men om jag tvingas välja, då blir det why? Speciellt nu efter att alopecia (senaste skivan) har blivit inlyssnad. Simons dilemma är det bästa jag hört. Nånsin.

Årets film
Burn after Reading

Såg inte så mycket filmer från 08 faktiskt, plöjde mer igenom min samling i hyllan för att få uppleva dem i storbild. Men av dem nyare filmerna jag såg så var det "The Dark Night" och "Burn After Reading" som stod sig starkast. Det skulle dock bli för klychigt att välja The Dark Night, så jag låter lotten falla på Burn After Reading, som jag tokgillade men ändå bara ger en åtta. Snålt, men den är inte i samma klass som dem andra filmerna jag har på betyget nio.

Årets spel
GTA IV

Nästan lite fuskseger. Det här var det ända nya spelet jag köpte i år. Om man bortser från Braid, men det känns inte rätt att sätta den som segrare med tanke på den korta livslängden. GTA IV känns rätt värdig ändå, i 100" HD bild så har det varit ganska njutbart att vara Nico Bellic.

Årets köp
Sony VPL WV10HT (min projektor)

Solklar vinnare. Synd att jag måste göra mig av med den efter bara ett halvår.

Årets mest lästa
Bleunt´s blogg

Mattias Hegerius blogg håller absolut fanan högst om man ser till formuleringarnas frukt, men Bleunt har ju förmågan att alltid vara intressant, att vara en förebild både på och utanför planen. Det är obligatoriskt för mig att alltid besöka bleunts blogg när jag surfar. Jag har den alltid uppe som en extraflik. Jämt.

Årets mest sedda band
Rolle & Planeterna

Sonny, Pelle och Rolle. Dem vet hur man underhåller. Missade bara en spelning under året, 2009 ska jag se alla. Vi möts på wasakrogen.

Årets hak
Pastabaren

Det är otvivelaktigt här jag spenderat flest utekvällar, det är alltid lika graciöst att ta sig en öl och bara umgås med Örebros elit.

Ett flytande liv i motvind.

Mitt liv är ett okänt antal passioner uppradade och staplade på varandra. Hela kreationen är byggd på en ostabil planka, en ensam revolutionär flytandes på ett ännu ensammare vatten. Ett vatten som i sig tillhör ett oändligt hav, mitt oförutbestämda öde.
Mina uppstaplade passioner är så slarvigt ställda på varandra.
Poesi, en filmsamling, obemästrade barré-ackord, en ganska fysisk ofärdig kärlekshistoria, en gigantisk kollektion av namn, vissa i fetstilt, andra i kursivt, några är understrukna och några är skrivna i unika fonter, men alla finns dem med, uppstaplade på den ostabila plankan. Inväntandes det stora raset. Det destruktiva fallet. Jag blir fortfarande förundrad över att det inte kommit än. Efter så många stormar som plankan guppat sig igenom.

Dubbelhyror, skulder, inkassobrev. Den nuvarande stormen är en ekonomisk sådan. Men ändå inte så fruktansvärt skrämmande som sina föregångare. Men så kom det. Dem ofruktade kosingkraven slog sig ner tillsammans och filade på sin förstörelseplan. Nu skulle dem alliera sig med min tidigare trogne vapentjänare a-kassan.
Således uteslöts jag ur förbundet där jag investerat en kollosal mängd framtidshopp.

Min uppstaplade kreaktion till liv står fortfarande, men för hur länge till? Som ensam stormmotståndare känns det svårt. Hur ska jag kunna hålla så mycket på plats med bara två små och alldeles för korta armar.

En resa i Kuntas repetoar.

Livet rullar på i en ovanligt formgiven framfart. Den föregående helgen bjöd på två efterlängtade och väldigt välkomna godbitar.
Först och näst främst så kantades helgen med den sen länge planerade flytten. Jag har nämligen lagt pardon på en semitvåa på västra nobelgatan, så den som finner sig själv i en brådis efter kunta får alltså numera leta sig ditåt.
Lägenheten i sig är exemplarisk och makalös, med undantag för skruvhålen som finns strategiskt utplacerade på just den väggen som gjorde sig bäst för min projje.

Godbit nummer två, hittar vi liggandes sent vid lördag kväll.
Jag kan vara ett hygglo och hoppa händelserna i förväg och börja berättandet med mitt intåg på wasakrogen.
Klockan hade slagit tjugotvå drygt elva minuter tidigare och scenen hade intagits av "Rolle & Planeterna". (Mitt personliga favoritband bland örebros alldeles för snåla utbud)
När jag och Rose-Marie stegade in så var Rolle i full gång med att gå lös på basen medans Pelle flitigt plonkade på sin karismatiska synth, bakom micken hittade vi i sedvanlig ordning Sonny som inte var sen med att hälsa mig välkommen.

Det är lätt hänt att man slänter in i rollen som finare adelsman när bandet uppmärksammar din annars helt anonyma ankomst. Och efter det kan man roa sig hela kvällen med att se ner på folk.
Efter Sonnys: HHHHHHHHHHHEEEEEEEEAAAAAAAAAAAAJJJ    TTTTOOOBBBBBBBBBBBEEEEEEE!!!!! så glider man inte jättesällan in i en mental VIP lodge, och placerar därefter alla andra i facket fåntrattar.

Så här i efterhand kan jag slå fast att det var en helg.

Nu har jag juh redan nämnt Rose-Marie i texten, men för den ouppmärksamme kan jag förtälja den goda nyheten att jag återigen har denna dekadenta delikatess i mitt garn.
Det töntiga fruntimmret hör hemma i min famn, och den har stått som en grind på vid gavel och ropat efter henne ända sen hon lite dråpligt valde att gå ifrån mig.
Men allt det där ligger bakom oss nu, jag fann det som en berikande erfarenhet.
Men nog ältat i gammalt groll nu.

Idag består dagen till största del av trista telefonsamtal till com hem och kanske möjligtvis swedbank om dem spontanare delarna av mig får säga sitt.
Ska också söka jobb idag, vilket är tråkigare än att gå på muggen utan att vara skitnödig.
Men allt på livets kulinariska silverfat kan juh inte vara persiska prinsar med banjos redo att förföra dig.

En förlösande inre invation.

Det var gängpaj på skruvarna som höll uppe mitt humör. Så allt bara rasade. Och nu finner jag mig själv mest bara rasande. Hela tiden.
Fast samtidigt blir det lite fel när jag säger att allting rasade. Det är mer lutande. Lite som en tavla som inte vill hänga rakt. Man placerar den i närmast perfekt vinkel varje kväll, men ändå hänger den snett morgonen efter. Så tillslut bara tröttnar man och bestämmer sig för att vara nöjd med lutande.

Och bara någon dag efter kan jag konstatera bristerna i den sortens tänkande. Att nöja sig i ett lutande läge är att svälja en handgranat. Explotionen har knackat på min dörr ända sen dess, och jag har murats in i rädsla. Känner mig omringad av en känsla som säger att jag kommer gå sönder i samma stund som jag öppnar.
Men känslan av att stå kvar och lyssna på dem ekande bankningarnas upprepande stämma sliter mig i bitar.
Känner ett enormt sug för att få veta vad den outröttlige dörrknackaren är gjord av.

Visst kan jag låta bli att öppna, men varför skulle jag? Jag går ju sönder i vilket fall som hellst. Frågan är ju bara hur jag vill explodera.

Det var då jag spontansvarade att, vad som hellst utom det här.
Jag vill inte längre vara en trotsig tavla som vägrar hänga rätt. Jag vill bara öppna dörren och spränga sönder den här slarvigt byggda betongväggen.
Jag vill göra min explotion till en förlösande inre invation. En fullt njutbar reaktion.
Vill bli stimulerad och massakerad på samma gång. Attackerad av begränsningar som blir till historia.

Jag har en dörr att öppna, men jag är rädd för handtaget.