Harembyxans hemlighet

Mattias Hegerius aka. Likdel aka. Varg osv. påpekade en gång att harembyxan var tillräckligt rymlig för att rymma en väldigt liten älskare.
Och jag tror att han kläckte hela syftet med harembyxan genom den kommentaren.

För när man tänker på det så låter det väldigt vettigt. Jag låter den rosa modellen göra exemplet för att förtydliga poängen.
Den rosa harembyxan är det absolut fulaste plagget som kan pryda ett par kvinnoben.
Den är med andra ord inte skapad i ett utseendebaserat syfte.
Vad fyller den då för funktion. Jo, rymlighet. Harembyxorna är dem klart rymligaste paltorna på marknaden idag. Det måste ses som den primära funktionen harembyxan ska fylla.

Det leder oss till frågan om vad den rymmer.
* Ett par kvinnoben säger du. Absolut, men dom kan rymmas i betydligt vackrare paltor. Så då skulle inte harembyxan sälja alls. Och bara bli en flopp.
* En mango! Basunerar någon annan ut. Ja, det är visserligen sant att den ryms i en harembyxa, men vilken rationell person som helst bevarar sina mangos i fruktskålar.

Då finns bara ett alternativ kvar. Och det är en väldigt liten älskare.
I den här teorin finns inga brister.
Allt en pilsk kvinna numera behöver för att tillgodose sina behov är en harembyxa och en väldigt liten älskare.

Föreställ dig möjligheterna!
Du kan ha samlag i ICA-kön, samlag när du uträttar bankärenden, samlag när du finansierar semesterbudjeten, samlag när du hemskolar minstingen, mitt framför ögonen utan att för den sakens skulle behöva betraktas som pervers, porrig och orationell.

Nu kan ni äntligen sluta grubbla, Harembyxans hemlighet är inte längre hemlig.

Kängurus kan inte hoppa

I den här videon visas en hetlevrad debatt mellan två kängurus.
Det roliga är att ingen av dom någonsin avlägsnar svansen från marken när dom hoppar.
Och det är revolutionerande!

Mina kriterier för ett giltigt hopp bygger på att hela kroppen hastigt lyfter från marken för att strax därefter landa igen. Per definition bör man befinna sig ovanför mark i minst en millisekund tycker jag. Med varenda kroppsdel.

Dom här två kängururna hinner dela ut en hel del hoppsparkar, men ingen av dom är godkänd enligt mig.

Om kängurun inte kan hoppa, vad har den kvar då?
Är det inte typ det ända den är känd för? Utöver att vara australiensare då.

Recensera en kompis

För någon vecka sedan eller så var jag hemma hos två vänner som inte bor allt för långt ifrån mig. Den ena av dom är ganska förtjust i musik, och drar sig knappast för att dela med sig av det han lyssnar på. Just den dagen spelade han några nummer av “Navid Modiri & Gudarna”.
Ett göteborgsband, jag inte hade hört på väldigt länge. Frontmannen Navid hade flera år tidigare imponerat på mig, med sina verk på sockerdricka. Dikterna han la upp där var faktiskt av en sån fenomenal rang att jag började stalka lite. På så sätt fick jag nys om Navid Modiri & Gudarna. Genom deras hemsida kunde man ta del av två låtar från skivsläppet “Många mil att gå”.
Dom två låtarna spelades många gånger av mig tills för några månader sedan, då bandet helt och hållet glömdes bort.

Tills häromdagen, då Robin spelade några låtar jag inte hört tidigare.
Och jag gillade verkligen. Så mycket så jag tvingades tre skivor. 
Så var man fast igen. Och när jag fastnar så fastnar jag. Googlade lite, och hittade en blogg av Navid. Inte samma blogg som jag besökte för jättelängesen, när Navid tipsade om flight of the Concords, som kanske är det bästa tipset jag någonsin fått.
Genom Navids nya blogg, länkades jag vidare till 365saker.se. Ett roligt projekt där man får förslag på 365 saker man kan göra.

En av dessa saker gick ut på att recensera någon man känner.
En rolig tanke, och helt klart något jag måste prova.
Kommer jag ur det med lyckad resultat, så blir det säkert fler recensioner framöver. 

Recension av Jugge.

Inledningsrecensionen är given. Inget snack om att kamren Jugge ska lyftas fram här. I min debutrecension.

Dom tidiga åren, och förtsa intrycken.

Carl Jonny Rickard Grans har jag delat bekantskap med sedan jag var en liten skolpojke i femte klass. Året måste ha varit 1999. Sommaren låg kvar, trots att sommarlovet var över. Jag hade precis flyttat till ny stad, och skulle få nya klasskamrater på köpet.
En av dom var Jugge. En rebell som som höll till längst bak i klassrummet. Minns att han hade en hög bänk. Hans dåtida piedestal, då det var en statussymbol av stora mått i det klassrummet.
Jugge red på en hög häst under den tiden, och gjorde det med stil. Var aldrig i närheten av att ramla av.

Bland gentlemän höll han sig inte. Undvek den finare pöbeln. Men fotbollsplanen var hans hemstad, och det var där vi skulle stifta bekantskap första gången.
Ett annat skäggbefriat nylle tillhörande Jesper Halvardsson, följde med som en liten sidekick till Jugge.
Tillsammans var vi tre kungar på en fotbollsplan, fortfarande orörda av livets misärsmittade labbar.

Mer än så behöver inte nämnas om första tiden med Jugge. Vi spelade boll tillsammans. Ömgicks utan komplikationer, i en bekymmerlös tid.

Bakslaget.

Fotbollen höll oss fortsatt enade. Men snart skulle Jugge komma att besväras av en fotskada.
Karriären slocknade för honom redan innan den fattat eld.
Men kärleken till fotbollen var stark, och Jugge lämnade inte planen förens några år senare. Han spenderade dom sista åren på högerbackspositionen, och vart nästan känd som backfintaren.

Den här tiden har i mina ögon format Jugge mer än något annat.
Efter detta har han inte avslutat någonting innan det varit färdigt, så vitt jag kan minnas. Om velande ges utrymme, så är Jugge snabbt där och tar utrymmet i egna händer. Får sakerna att bli gjorda, och aktar sig inte noterbart för ledarrollen, som så lätt kan skrämma andra.

En bra egenskap att besitta, då den inte bara hjälper Jugge själv, utan också folk i hans omgivning. Jag själv höjde nog några gymnasiebetyg bara genom Jugge och hans förmågor.

Kultur och järnminne.
När den aktiva fotbollsperioden la sig på hyllan, tog det kulturella över platsen. Ett substitut, som höll oss fortsatt enade.
Inte allt för sällan banade vi väg mot pressbyrån, för att hyra en rulle, och frossa loss med snask och läskeblask.
(Snask och läskeblask får mig att tänka på ytterligare en god egenskap som Jugge alltid brukat flitigt.
Jag talar om givmildhet. Djävlar vad chips och cola den mannen bjudit mig på.
Det är sällan Jugge drar sig för att fylla igen en lucka om han har möjlighet till det.)

Men åter till kulturen.
Film såg vi mycket av. Ofta flera gånger i veckan. Ibland flera om dan.
Jugge var något bättre än mig här.
Han somnade aldrig till en rulle. Misstolkade aldrig ett budskap. Och förutsåg nästan varje twist.
Film är nog så nära Jugges kall man kommer.
Jag överdriver inte mycket när jag säger att IMDB ain´t got shit on Jugge.
Järnminnet var inte sent med att epitera honom.

Conventum 2006
Inom musiken var vi inte lika mycket jämlikar. Men i frågan om vem som var Sveriges mest briljante artist var vi klart överens.
Mellan mig, Jugge och den artisten finns en märklig anekdot som jag inte kan utelämna i min recension av Jugge.
Artisten heter Joakim Thåström, och i februari 2006 skulle jag och Jugge få se honom in action för första gången. Jag minns när vi bokade biljetterna. Världen hade kunnat gått under i samma stund utan att vi lagt märke till det. Det var en ofattbar känsla. Thåström var och är väldigt stor för oss båda.
Men veckan innan konserten insjuknade vi plötsligt båda två. Vart sängliggandes, och kunde nog lätt misstas för två äldre herrar som skulle kila vidare vilken sekund som helst.
Men på den stora dagen, så trotsade vi tyngdlagen och släpade in våra kroppar till Örebro. Och utanför konsertarenan “conventum”, bara minuter innan portarna skulle slås upp så tillfrisknade vi. Från ingenstans.
Kanske var det bara känslan av storslagenhet som ingen av oss kunde bemästra. Men än märklig grej var det.

Variationen
Med Jugge delar jag också många av mina starkaste och mest minnesvärda ögonblick.
Thåström på conventum här ovanför, första fyllan, första trotsandet av lagen, första djupare diskussionen, första cigaretten etc.etc.
Och det är inte så konstigt. Det är lätt att skapa minnen med en man som inte verkar ha några väggar. Ytterligare en häftig detalj hos Jugge. Han är så obegränsad och fräsigt befriad från riktlinjer.
Ena stunden plankar man tillsammans in på en punkfestival, käkar pilsnerkorv och spenderar natten på världens oskönaste trapp i ett misslyckat försök till att få en blund. Nästa dag sitter man still och håller käften, ser på donnie darko och diskuterar mystiken i världens smartaste film.

Betyg. 9,5

Jag vågar knappt tänka på hur tomt och innehållslöst mitt liv hade kunnat blivit om jag aldrig träffat Jugge. Om han ändå bara varit en attraktiv medelålderskvinna också, så hade han lätt plockat tian.


För lite död i Robinson

Efter stora påtryckningar från S lät jag min slanka bakdel slinka ner i lädersoffans högra ände. Läderpaltorna jag låtsades ha på mig, skavde i min fantasi grovt mot skinkorna. Soffans armstöd blev till ett fotstöd då fotpallen nekats asyl och utvisades ur vardagsrummet för att dra tillbaka till köket den kom ifrån innan den bärdes in i vardagsrummet.

På den föråldrade tjockisen framför oss vankades Robinson 2009, och gjorde så med en mindre mängd råge.

När inslaget duellen introducerades, så ska jag inte fly undan med att mina smilgropar tog hissen upp till takvåningen. Men när duellens upplägg presenterades så klev dom tillbaka in i hissen och tryckte på K.

Duellen har sån potential. Upplägget har alla förutsättningar för att bli enormt bra tv. Men det som visades igår var på tok för klent.
Två män satt i varsin bur och tävlade om vem som var bäst på att hålla i en träpryl.

Här följer en liten förklaring av iden från TV4, följt av mina egna förslag om vad som kan bli bättre. Något TV4 bör ta lärdom av om dom vill behålla tittarskaran.

Duellen inleds med att två lag väljer varsin deltagare som ska mötas i en duell med det klassiska one-on-one upplägget.
 
 - Så långt är det bra, om än på sina ställen på tok för demokratiskt. Tycker att demokratin inte borde sträcka sig längre än till att lagen väljer en varsin diktator, som sen i sin tur väljer om denne ska fatta ett enväldigt beslut eller om gruppen ska agera demokratiskt i frågan om diktatorn ska vara kvar eller inte.
Sen upprepas proceduren i frågan om beslutet gällande vilken deltagare som ska skickas ut till duellen.

När dem två deltagarna som valts till duellen gör upp, så får vinnaren stanna kvar och förloraren tvingas lämna Robinson.

 - Det här är dåligt, riktigt dåligt och förstör hela duellen. Prova följande.

Dem två av diktatorn eller laget utvalda deltagarna skickas in till duellen och möts i en kamp till döden.
När den ena deltagaren är död, så hämtas diktatorn från laget han representerade. Sen väljer diktatorn om han ska ta ett enväldigt beslut, eller om frågan beslutet ska tas på demokratiskt vis.
Beslutet som ska tas rör den döde deltagaren.
Två alternativ finns.

Antingen behåller dom den döde deltagaren i laget, eller så får den döde lämna ön.

Låter enkelt, men problemet är att efter duellen så hålls tävlingen om vilket lag som ska skickas till örådet. Och i den tävlingen kan det variera, och ibland visa sig vara fördelsaktigt att ha en död tävlande.

I exempelvis arga “leken“, vinner man stor fördel i att vara död. Likaså i “ligg stilla”.
När tävlingarna däremot innefattar moment som klättring, eller ta dig från punkt a till b så kan det så klart kännas snärjigare om laget valt att behålla sin döde deltagare.

Ja TV4.
Pitchen är min, men känn er fria att plagiera. Ett program inspirerat av ovan nämnda idéer skulle åtminstone hålla mig klistrad varje vecka. 

Religiöst tok eller ateistiskt förnuft?

En sak jag kom att tänka på.
När man frågar folk varför dom blivit kristna, får man ofta höra att dom haft en personlig upplevelse med gud.
Tillsammans med indoktrinationen så är nog den personliga upplevelsen, det som drar in flest strån till den kristna stacken.

Något jag verkligen skulle vilja fråga dem som haft upplevelser från det religiösa sortimentet, är varför dem kopplade ihop sin upplevelse med den religionen dom valde.
För att upplevelserna inträffar hör jag ofta, men vad upplevelserna innefattar viskas det tystare om. 

Det enda exemplet jag hört, träffade jag på i dokumentären “religulous” som jag såg häromdagen. 
Bill Maher frågar en tjock och skäggig glasögonorm om just en sån här upplevelse.
Till att börja med så minns han inte, för att han haft så många. 
(Man kan juh tycka att ett så pass livsavgörande moment borde vara mer minnesvärt, men tydligen inte) Men efter att ha gett saken lite tanke så delar han med sig av ett svunnet partyminne.
På en fest hade han en gång lyckats fixa regn på beställning.
Han bad om regn, och regn kom.
So what?

Hade regnet bestått av exempelvis gamla vinylskivor med en av honom önskad artist, så hade kanske något övernaturligt varit värt en övervägning. Men vanligt regn. Jag menar, det regnar ibland. Det är inte mer med det.

Då det här är det enda exemplet jag stött på, så det får fungera som mall, för andra personliga upplevelser.
Varför är riktlinjerna så tydliga. Upplevelsen i exemplet är helt religionsneutral. Har ingenting att göra med varken bibeln, koranen, eller exempelvis nån hinduisk skrift. Men eftersom händelsen ägde rum i amerika, framför en stollig hillbilly, så är det den bibliska guden som måste gjort det.
Hade samma händelse inträffat i persiska viken, skulle den islamska guden ligga bakom o.s.v.

Sen spelar säkert sammanhanget också in. Hade han varit 12 år och precis sett en skräckfilm, för att sen vara med om samma upplevelse så hade han säkert tagit förgivet att spöken försökte tala till honom.

Jag kan tolerera att vissa påstår sig ha sett något mindre alldagligt och sen bestämmer sig för att tro på saker som inte alls går att relatera till själva upplevelsen. Det är på gränsen till vad jag tolererar, men visst jag köper det.
Förutsatt att dem endast använder upplevelsen för att förklara sin egen tro.
Det som får mig till att vilja odla fram en hårig bringa, för att kunna slita av brösthåret i en aggressiv akt är när kreationister spelar sitt personliga-upplevelse-korti ett försök att bevisa gud.

Allra troligast är väl att dem fick en släng av sinnesförvirringssleven. För det är dit det hör. Personliga upplevelser är bara en mer accepterad variant.
Om någon påstår sig ha träffat Elvis eller 2pac flera år efter dessas bortgång, så ligger dem hånfulla skratten sällan långt borta, men när precis samma sak appliceras med religion så måste jag bemöta det med vördnad och respekt.

Men tanken med den här texten var inte att baktala dem personliga upplevelserna, utan att vända på myntet och titta på deras motsvarighet. Förnuftet.
Jag tycker man kan se ett tydligt mönster.
Folk konverterar till diverse religioner efter möten med olika gudar. Men när folk går ifrån sina religioner och in i på den ateistiska banan, så beror det alltid på att dem har tagit förnuftet till fånga.
Tänkt igenom saken.

Sinnesförvirring leder dig till religion.
Förnuft till ateism.

Ateistens mardröm

Jag har tidigare nämnt att vissa personer inte borde få tycka saker. Nu vill jag ansluta ytterligare en bunt mestyckare till den kategorin.
Den bunten består enbart av kristna personer. Kristna hör till dem dåligaste tyckarna av alla. Oftast tycker dom så konstiga saker att det inte ens borde
få räknas som tyck. Det senaste tycket är bland det arsligaste jag har hört, och bevisar i sig självt min poäng med den här inledningen.

Dom kristna har nämligen sen ett tag tillbaka börjat sparka bananer mot ateister, i syftet att bevisa en intelligent design bakom livet.
Dom tycker att bananen bevisar gud. Därför har dom myntat uttrycket "ateistens mardröm".
Och jag menar allvarligt.. En banan. Hjälp.

Vetenskapen kommer med naturligt urval.
Dom kristna avfärdar idén, för att den inte är tillräckligt korkad. Sen tänker dem några hundra år, innan dom allierar sig för att kontra.
Vetenskapsmän och ateister väntar spänt.
Kontringen kommer, och består av..
En banan.

Sluta löjla er.

När bananbeviset förespråkas görs det generellt med det här argumentet.

Formen - Bananen är formgiven så att den passar perfekt i både hand och mun. Man förstår meningen med bananen bara genom att titta på den.
Bananen är så fulländad att gud måste ha skapat den.

Och därför är det ateistens mardröm. Enligt dom. Men som ateist antar jag att jag måste lyfta upp ämnet, och svara.

Den passar utmärkt i en stjärt.

Men om nu snoppformad föda är så ultimat, så måste jag fråga varför inte fler frukter följer dess exempel.
Varför har exempelvis ananasen (som delar bananens existentiella syfte) fått en sån ofördelaktig formgivning. 
Passar inte alls i handen eller munnen och är jättesvår att ockupera utan tillhyggen.
Selektivitet håller dom kristnas teorier i rullning.

Tramsig och dann

Innan jag investerade mig själv i en svagkönad livspartner så brukade jag sparka arsle på att vara ensam. Jag gillade det och kunde ofta se fram emot en planerad ensamhet. Få saker har jag haft en sån fallenhet för som just ensamhet. Men det var då, innan jag insåg att det fanns en fördel också i att vara två. Man får ligga, och det är juh alltid skönt. En värdefull insikt, men på köpet så fick jag ett agg för min forne vapendragare ensamheten.

Nu håller jag för öronen när den knackar på dörren. Går ut när den kliver in. Tar avstånd från den, fast egentligen vill jag liksom bara linda in mig i den. Vara fastsydd i den och skratta åt alla fåniga dårar som trampar runt utanför den.

Min två senaste flykter från ensamheten har båda bärt av till europas metropol frövi. Och där mitt i händelsernas något pretantiösa centrum frövidalsgatan, finns mitt barndomshem placerat. Där har tiden stått stilla på alla plan utom ett. I ett drastiskt försök till förnyelse så har någon nu stallt ut en gul solstol utanför det fallfärdiga garaget. En gul solstol som ger mig en sån oerhörd lust till att skaffa en blonderad hockeyfrilla och slå mig ner. Ni vet, bara för att föra arvet vidare från sveriges mest framgångsrika komikerpar "solstållarna".