Jag har tänkt nu och jag tror att jag förstår varför du gjorde som du gjorde. 

Jag vet ju hur det var för dig. Du stod i en trädgård, med två vägar framför dig. En av dem var en stig, som du inte såg så bra. Du visste inte riktigt

vart du skulle komma om du tog den.

Den andra vägen var lång och rak, som en motorväg ungefär och du visste precis vart den ledde. Och då blir det ju inte lika spännande såklart.

Och nu vet vi ju båda att du valde den där lilla outforskade stigen, men vad du förmodligen inte visste när du gjorde ditt val var att en av stigarna gick

till himmlen, och den andra gick rakt ner.

Undrar vilken av dem du ska med?

Sen köper jag inte riktigt att du tappat känslorna.

För alla anledningar du nämner för att backa upp det är så fruktansvärt ytliga. Det här med att jag är oansvarig, alkoholmissbrukare, har dålig ekonomi

och inte äter tillräckligt sunt.

Det är ju sånt som sitter på utsidan. Det är inget som leder till att man faller för någon.

Känslor bygger inte på det en person är utåt. Det är vad man har där inne som gör det möjligt att älska en annan människa.

Dem känslorna du fick för mig, dem fick du för att jag var en bra person där inne, och det är jag fortfarande.

Så jag tror att du har kvar dina känslor för mig, och om du inte känner dem just nu så är det förmodligen bara för att dem är blockerade. Det finns andra

känslor som står framför och täcker för det du känner innerst inne. (Och då menar jag såklart dina känslor för David.)

Men det tråkiga med blockerade känslor är att dem inte är gömda för alltid. Så småningom kommer dem fram igen. Blockaden ger vika. Och när den gör det

Rose-Marie, då kommer du förstå, att valet du gjorde kanske inte var riktigt så enkelt som det utgav sig för att vara.

Men på ett sätt tror jag faktiskt att du gjorde mig en tjänst med ditt val.

För jag vet att jag är en bra person oavsett om någon vill ha mig eller inte. För min självkänsla kommer från mig själv. Inifrån mitt eget huvud.

Om jag är nöjd med mig själv så mår jag bra.

Och jag är nöjd, jag är precis den personen jag vill vara där inne. Sen kanske det inte alltid lyser igenom utåt, men jag vet att det är en stabil grund

jag balanserar på.

Jag har tränat min hjärna till att fungera på det sättet. För så har det inte alltid varit. En gång var jag precis som du. Vek ner mig för minsta lilla.

Om någon sa nåt om mig så trodde jag att det var så. Även om jag visste att det inte var sant så mådde jag dåligt av det och gjorde det till en onödig 

sanning. Jag lät helt enkelt andra bestämma mitt humör åt mig.

Och efter att ha känt dig i över fyra månader så är jag ganska övertygad om att det är lite så du fungerar.

Du har inte kontroll över din självkänsla. Du lever med en ytlig lycklighet. Ett ihåligt oberoende. Du har genomskinligt självförtroende.

Och hela den här självkänslan framkallad inifrån, det är något jag vill ha i en tjej.

Jag vill att hon ska vara stark på eget manér, oberonde av vad andra har för åsikter om henne så vill jag attt hon ska våga tro på sig själv.

Därför tror jag att du kanske inte riktigt är den kvinnan jag har letat efter.

Även om det gör ont att säga och ännu ondare att förstå så var du kanske inte helt rätt för mig.

Men med det inte sagt att jag inte kommer sakna dig.

Du har kommit mig närmare än vad någon annan nånsin gjort förut.

Vi hade ett band mellan oss som jag inte rikigt var redo att klippa av.

Men jag tror att med tiden kommer jag nog sluta hoppas på att du en dag kommer tillbaka och knyter ihop det igen.

Jag vill sy fast mig i henne. Men hon bara fortsätter att pilla upp raksömmen och kastar min kärlekstråd på golvet.

Min tjej gillar inte närhet, längre. Vi träffas så ofta att jag har tröttnat, på känslan av dina händer. Det var typ så hon sa, fast med andra ord.

Hon vill ha mindre, och jag vill ha mer. Eller.. Ville ha mer.

Hon brukar gå och lägga sig innan mig. Så när jag kryper ner nån timme senare brukar jag lägga mig bakom henne, och hålla om, hårt. Som en cap ungefär.

(Du vet än sån där som superhjältar har på ryggen.) Jag håller alltid om henne när jag sover. Har gjort det nästan varje dag nu i snart fem månader.

Hon är ju ändå det finaste jag har. Och hon brukade gilla min närhet, men nu har hon alltså tröttnat, helt.

Jag vill ha tillbaka.

Känslan.

Den där känslan jag fick, när jag var allt för någon.