Det var gängpaj på skruvarna som höll uppe mitt humör. Så allt bara rasade. Och nu finner jag mig själv mest bara rasande. Hela tiden.
Fast samtidigt blir det lite fel när jag säger att allting rasade. Det är mer lutande. Lite som en tavla som inte vill hänga rakt. Man placerar den i närmast perfekt vinkel varje kväll, men ändå hänger den snett morgonen efter. Så tillslut bara tröttnar man och bestämmer sig för att vara nöjd med lutande.

Och bara någon dag efter kan jag konstatera bristerna i den sortens tänkande. Att nöja sig i ett lutande läge är att svälja en handgranat. Explotionen har knackat på min dörr ända sen dess, och jag har murats in i rädsla. Känner mig omringad av en känsla som säger att jag kommer gå sönder i samma stund som jag öppnar.
Men känslan av att stå kvar och lyssna på dem ekande bankningarnas upprepande stämma sliter mig i bitar.
Känner ett enormt sug för att få veta vad den outröttlige dörrknackaren är gjord av.

Visst kan jag låta bli att öppna, men varför skulle jag? Jag går ju sönder i vilket fall som hellst. Frågan är ju bara hur jag vill explodera.

Det var då jag spontansvarade att, vad som hellst utom det här.
Jag vill inte längre vara en trotsig tavla som vägrar hänga rätt. Jag vill bara öppna dörren och spränga sönder den här slarvigt byggda betongväggen.
Jag vill göra min explotion till en förlösande inre invation. En fullt njutbar reaktion.
Vill bli stimulerad och massakerad på samma gång. Attackerad av begränsningar som blir till historia.

Jag har en dörr att öppna, men jag är rädd för handtaget.