Recensera en kompis 2
I en snart förlegad tidsålder så bedömde jag min kompis Jonny Grans ur en recensents glajjor. Efter att ha inspirerats av 365saker.se som just hade uppmanat sina följeslagare till att recensera folk istället för saker.
Då jag fann det rätt roligt att recensera Jonny så tänkte jag idag jogga vidare på samma elljusspår och analysera en annan vän som nyligen gjort bejublad comeback i min bekantskapskrets.
Tom Eriksson Meiniken.
Denna reinkarnerade Rocky Balboa, som istället för skittuff boxare med slagsmålsglacerade oxknogar och tårdrypande dialekt kom tillbaka som en svensktalande dansbandsföraktare med under-bälted-humor och skepticism. Fortsätter han drälla med karmaskålen i samma hastiga takt lär han snart återfödas som ett urinbefläckat parkettgolv, slarvigt uppslängt på bottenvåningen av en inrökt hyresrätt i norra Pakistan.
Jag hade nöjet till att få stifta bekantskap med Tom redan som liten och osargad. Vi lärde känna varandra när jag fortfarande var en blåögd gosedjursgosse som till vardags filtade loss på förskolan.
Men det sket Tom i. Han stod oberörd och såg absurd ut när vi sågs för första gången. Visst avhyvlade han säkert några käcka smädelser i tanken, men mer förolämpande än så var han inte, så jag körde i vind och slängde upp vänskapskontraktet redan där. Tom var inte sen med att signera.
Mer än så behöver inte nämnas om vår första drabbning.
Med kamratande vårdnadshavare så blev visiterna många till mängden, vilket resulterade i att jag och Tom redan innan vi hade åldern inne för knatteligan hade besökt varenda bordell, drogkartell och pyjamasparty i Rabostan, där Tom höll hov för stunden. Med en saftig källarvåning som tillhåll. Ja vi var jävligt tighta redan från starten av vår kamratskap. Och i Toms sällskap bjöds det alltid på förstklassig komik, plundrande och annat barnvänligt djävulstyg.
Men att vår samspelta barndom tilläts inträffa, ska helt klart snoppskämtens okrönte mästare Göran Malm ha mest kudos för . Utan denna mustachprydde gentleman hade vi fått svårt att hålla oss fortsatt enade. Vilket också senare visade sig när Göran plötsligt försvann ur bilden för en kort period. Så det vara bara till att sammanfatta våra första år av bekantskap med ett "väl mött".
Men några år senare skulle vi återigen få rejva loss under de vänskapliga gjutjärnens yrande gemenskapsgnistor.
Och jag vågar medge att jag vart glatt överaskad när Tom i sin comeback visade sig vara en religionskritisk
cyniker, som dessutom befann sig i en väldigt simulär livssituation som mig, beträffande både arbete och
bostadssitaion.
Avslutningsvis så vill jag hylla Toms mångsidighet. Oavsett om det gäller nostalgiskt reminissande, kritiskt
gnäll, torra skämt, eller stora laster med bekymmer så är Tom alltid näst intill overkligt bra på att ge respons.
Betyg: 9,5.
Även Tom halkar till innan ankomsten vid tian. Men inte heller han är ju en attraktiv medelålderskvinna.
Så han får också klara sig utan full pott i vänskapsbarrometern.
Då jag fann det rätt roligt att recensera Jonny så tänkte jag idag jogga vidare på samma elljusspår och analysera en annan vän som nyligen gjort bejublad comeback i min bekantskapskrets.
Tom Eriksson Meiniken.
Denna reinkarnerade Rocky Balboa, som istället för skittuff boxare med slagsmålsglacerade oxknogar och tårdrypande dialekt kom tillbaka som en svensktalande dansbandsföraktare med under-bälted-humor och skepticism. Fortsätter han drälla med karmaskålen i samma hastiga takt lär han snart återfödas som ett urinbefläckat parkettgolv, slarvigt uppslängt på bottenvåningen av en inrökt hyresrätt i norra Pakistan.
Jag hade nöjet till att få stifta bekantskap med Tom redan som liten och osargad. Vi lärde känna varandra när jag fortfarande var en blåögd gosedjursgosse som till vardags filtade loss på förskolan.
Men det sket Tom i. Han stod oberörd och såg absurd ut när vi sågs för första gången. Visst avhyvlade han säkert några käcka smädelser i tanken, men mer förolämpande än så var han inte, så jag körde i vind och slängde upp vänskapskontraktet redan där. Tom var inte sen med att signera.
Mer än så behöver inte nämnas om vår första drabbning.
Med kamratande vårdnadshavare så blev visiterna många till mängden, vilket resulterade i att jag och Tom redan innan vi hade åldern inne för knatteligan hade besökt varenda bordell, drogkartell och pyjamasparty i Rabostan, där Tom höll hov för stunden. Med en saftig källarvåning som tillhåll. Ja vi var jävligt tighta redan från starten av vår kamratskap. Och i Toms sällskap bjöds det alltid på förstklassig komik, plundrande och annat barnvänligt djävulstyg.
Men att vår samspelta barndom tilläts inträffa, ska helt klart snoppskämtens okrönte mästare Göran Malm ha mest kudos för . Utan denna mustachprydde gentleman hade vi fått svårt att hålla oss fortsatt enade. Vilket också senare visade sig när Göran plötsligt försvann ur bilden för en kort period. Så det vara bara till att sammanfatta våra första år av bekantskap med ett "väl mött".
Men några år senare skulle vi återigen få rejva loss under de vänskapliga gjutjärnens yrande gemenskapsgnistor.
Och jag vågar medge att jag vart glatt överaskad när Tom i sin comeback visade sig vara en religionskritisk
cyniker, som dessutom befann sig i en väldigt simulär livssituation som mig, beträffande både arbete och
bostadssitaion.
Avslutningsvis så vill jag hylla Toms mångsidighet. Oavsett om det gäller nostalgiskt reminissande, kritiskt
gnäll, torra skämt, eller stora laster med bekymmer så är Tom alltid näst intill overkligt bra på att ge respons.
Betyg: 9,5.
Även Tom halkar till innan ankomsten vid tian. Men inte heller han är ju en attraktiv medelålderskvinna.
Så han får också klara sig utan full pott i vänskapsbarrometern.
Recensera en kompis
För någon vecka sedan eller så var jag hemma hos två vänner som inte bor allt för långt ifrån mig. Den ena av dom är ganska förtjust i musik, och drar sig knappast för att dela med sig av det han lyssnar på. Just den dagen spelade han några nummer av “Navid Modiri & Gudarna”.
Ett göteborgsband, jag inte hade hört på väldigt länge. Frontmannen Navid hade flera år tidigare imponerat på mig, med sina verk på sockerdricka. Dikterna han la upp där var faktiskt av en sån fenomenal rang att jag började stalka lite. På så sätt fick jag nys om Navid Modiri & Gudarna. Genom deras hemsida kunde man ta del av två låtar från skivsläppet “Många mil att gå”.
Dom två låtarna spelades många gånger av mig tills för några månader sedan, då bandet helt och hållet glömdes bort.
Tills häromdagen, då Robin spelade några låtar jag inte hört tidigare.
Och jag gillade verkligen. Så mycket så jag tvingades tre skivor.
Så var man fast igen. Och när jag fastnar så fastnar jag. Googlade lite, och hittade en blogg av Navid. Inte samma blogg som jag besökte för jättelängesen, när Navid tipsade om flight of the Concords, som kanske är det bästa tipset jag någonsin fått.
Genom Navids nya blogg, länkades jag vidare till 365saker.se. Ett roligt projekt där man får förslag på 365 saker man kan göra.
En av dessa saker gick ut på att recensera någon man känner.
En rolig tanke, och helt klart något jag måste prova.
Kommer jag ur det med lyckad resultat, så blir det säkert fler recensioner framöver.
Recension av Jugge.
Inledningsrecensionen är given. Inget snack om att kamren Jugge ska lyftas fram här. I min debutrecension.
Dom tidiga åren, och förtsa intrycken.
Carl Jonny Rickard Grans har jag delat bekantskap med sedan jag var en liten skolpojke i femte klass. Året måste ha varit 1999. Sommaren låg kvar, trots att sommarlovet var över. Jag hade precis flyttat till ny stad, och skulle få nya klasskamrater på köpet.
En av dom var Jugge. En rebell som som höll till längst bak i klassrummet. Minns att han hade en hög bänk. Hans dåtida piedestal, då det var en statussymbol av stora mått i det klassrummet.
Jugge red på en hög häst under den tiden, och gjorde det med stil. Var aldrig i närheten av att ramla av.
Bland gentlemän höll han sig inte. Undvek den finare pöbeln. Men fotbollsplanen var hans hemstad, och det var där vi skulle stifta bekantskap första gången.
Ett annat skäggbefriat nylle tillhörande Jesper Halvardsson, följde med som en liten sidekick till Jugge.
Tillsammans var vi tre kungar på en fotbollsplan, fortfarande orörda av livets misärsmittade labbar.
Mer än så behöver inte nämnas om första tiden med Jugge. Vi spelade boll tillsammans. Ömgicks utan komplikationer, i en bekymmerlös tid.
Bakslaget.
Fotbollen höll oss fortsatt enade. Men snart skulle Jugge komma att besväras av en fotskada.
Karriären slocknade för honom redan innan den fattat eld.
Men kärleken till fotbollen var stark, och Jugge lämnade inte planen förens några år senare. Han spenderade dom sista åren på högerbackspositionen, och vart nästan känd som backfintaren.
Den här tiden har i mina ögon format Jugge mer än något annat.
Efter detta har han inte avslutat någonting innan det varit färdigt, så vitt jag kan minnas. Om velande ges utrymme, så är Jugge snabbt där och tar utrymmet i egna händer. Får sakerna att bli gjorda, och aktar sig inte noterbart för ledarrollen, som så lätt kan skrämma andra.
En bra egenskap att besitta, då den inte bara hjälper Jugge själv, utan också folk i hans omgivning. Jag själv höjde nog några gymnasiebetyg bara genom Jugge och hans förmågor.
Kultur och järnminne.
När den aktiva fotbollsperioden la sig på hyllan, tog det kulturella över platsen. Ett substitut, som höll oss fortsatt enade.
Inte allt för sällan banade vi väg mot pressbyrån, för att hyra en rulle, och frossa loss med snask och läskeblask.
(Snask och läskeblask får mig att tänka på ytterligare en god egenskap som Jugge alltid brukat flitigt.
Jag talar om givmildhet. Djävlar vad chips och cola den mannen bjudit mig på.
Det är sällan Jugge drar sig för att fylla igen en lucka om han har möjlighet till det.)
Men åter till kulturen.
Film såg vi mycket av. Ofta flera gånger i veckan. Ibland flera om dan.
Jugge var något bättre än mig här.
Han somnade aldrig till en rulle. Misstolkade aldrig ett budskap. Och förutsåg nästan varje twist.
Film är nog så nära Jugges kall man kommer.
Jag överdriver inte mycket när jag säger att IMDB ain´t got shit on Jugge.
Järnminnet var inte sent med att epitera honom.
Conventum 2006
Inom musiken var vi inte lika mycket jämlikar. Men i frågan om vem som var Sveriges mest briljante artist var vi klart överens.
Mellan mig, Jugge och den artisten finns en märklig anekdot som jag inte kan utelämna i min recension av Jugge.
Artisten heter Joakim Thåström, och i februari 2006 skulle jag och Jugge få se honom in action för första gången. Jag minns när vi bokade biljetterna. Världen hade kunnat gått under i samma stund utan att vi lagt märke till det. Det var en ofattbar känsla. Thåström var och är väldigt stor för oss båda.
Men veckan innan konserten insjuknade vi plötsligt båda två. Vart sängliggandes, och kunde nog lätt misstas för två äldre herrar som skulle kila vidare vilken sekund som helst.
Men på den stora dagen, så trotsade vi tyngdlagen och släpade in våra kroppar till Örebro. Och utanför konsertarenan “conventum”, bara minuter innan portarna skulle slås upp så tillfrisknade vi. Från ingenstans.
Kanske var det bara känslan av storslagenhet som ingen av oss kunde bemästra. Men än märklig grej var det.
Variationen
Med Jugge delar jag också många av mina starkaste och mest minnesvärda ögonblick.
Thåström på conventum här ovanför, första fyllan, första trotsandet av lagen, första djupare diskussionen, första cigaretten etc.etc.
Och det är inte så konstigt. Det är lätt att skapa minnen med en man som inte verkar ha några väggar. Ytterligare en häftig detalj hos Jugge. Han är så obegränsad och fräsigt befriad från riktlinjer.
Ena stunden plankar man tillsammans in på en punkfestival, käkar pilsnerkorv och spenderar natten på världens oskönaste trapp i ett misslyckat försök till att få en blund. Nästa dag sitter man still och håller käften, ser på donnie darko och diskuterar mystiken i världens smartaste film.
Betyg. 9,5
Ett göteborgsband, jag inte hade hört på väldigt länge. Frontmannen Navid hade flera år tidigare imponerat på mig, med sina verk på sockerdricka. Dikterna han la upp där var faktiskt av en sån fenomenal rang att jag började stalka lite. På så sätt fick jag nys om Navid Modiri & Gudarna. Genom deras hemsida kunde man ta del av två låtar från skivsläppet “Många mil att gå”.
Dom två låtarna spelades många gånger av mig tills för några månader sedan, då bandet helt och hållet glömdes bort.
Tills häromdagen, då Robin spelade några låtar jag inte hört tidigare.
Och jag gillade verkligen. Så mycket så jag tvingades tre skivor.
Så var man fast igen. Och när jag fastnar så fastnar jag. Googlade lite, och hittade en blogg av Navid. Inte samma blogg som jag besökte för jättelängesen, när Navid tipsade om flight of the Concords, som kanske är det bästa tipset jag någonsin fått.
Genom Navids nya blogg, länkades jag vidare till 365saker.se. Ett roligt projekt där man får förslag på 365 saker man kan göra.
En av dessa saker gick ut på att recensera någon man känner.
En rolig tanke, och helt klart något jag måste prova.
Kommer jag ur det med lyckad resultat, så blir det säkert fler recensioner framöver.
Recension av Jugge.
Inledningsrecensionen är given. Inget snack om att kamren Jugge ska lyftas fram här. I min debutrecension.
Dom tidiga åren, och förtsa intrycken.
Carl Jonny Rickard Grans har jag delat bekantskap med sedan jag var en liten skolpojke i femte klass. Året måste ha varit 1999. Sommaren låg kvar, trots att sommarlovet var över. Jag hade precis flyttat till ny stad, och skulle få nya klasskamrater på köpet.
En av dom var Jugge. En rebell som som höll till längst bak i klassrummet. Minns att han hade en hög bänk. Hans dåtida piedestal, då det var en statussymbol av stora mått i det klassrummet.
Jugge red på en hög häst under den tiden, och gjorde det med stil. Var aldrig i närheten av att ramla av.
Bland gentlemän höll han sig inte. Undvek den finare pöbeln. Men fotbollsplanen var hans hemstad, och det var där vi skulle stifta bekantskap första gången.
Ett annat skäggbefriat nylle tillhörande Jesper Halvardsson, följde med som en liten sidekick till Jugge.
Tillsammans var vi tre kungar på en fotbollsplan, fortfarande orörda av livets misärsmittade labbar.
Mer än så behöver inte nämnas om första tiden med Jugge. Vi spelade boll tillsammans. Ömgicks utan komplikationer, i en bekymmerlös tid.
Bakslaget.
Fotbollen höll oss fortsatt enade. Men snart skulle Jugge komma att besväras av en fotskada.
Karriären slocknade för honom redan innan den fattat eld.
Men kärleken till fotbollen var stark, och Jugge lämnade inte planen förens några år senare. Han spenderade dom sista åren på högerbackspositionen, och vart nästan känd som backfintaren.
Den här tiden har i mina ögon format Jugge mer än något annat.
Efter detta har han inte avslutat någonting innan det varit färdigt, så vitt jag kan minnas. Om velande ges utrymme, så är Jugge snabbt där och tar utrymmet i egna händer. Får sakerna att bli gjorda, och aktar sig inte noterbart för ledarrollen, som så lätt kan skrämma andra.
En bra egenskap att besitta, då den inte bara hjälper Jugge själv, utan också folk i hans omgivning. Jag själv höjde nog några gymnasiebetyg bara genom Jugge och hans förmågor.
Kultur och järnminne.
När den aktiva fotbollsperioden la sig på hyllan, tog det kulturella över platsen. Ett substitut, som höll oss fortsatt enade.
Inte allt för sällan banade vi väg mot pressbyrån, för att hyra en rulle, och frossa loss med snask och läskeblask.
(Snask och läskeblask får mig att tänka på ytterligare en god egenskap som Jugge alltid brukat flitigt.
Jag talar om givmildhet. Djävlar vad chips och cola den mannen bjudit mig på.
Det är sällan Jugge drar sig för att fylla igen en lucka om han har möjlighet till det.)
Men åter till kulturen.
Film såg vi mycket av. Ofta flera gånger i veckan. Ibland flera om dan.
Jugge var något bättre än mig här.
Han somnade aldrig till en rulle. Misstolkade aldrig ett budskap. Och förutsåg nästan varje twist.
Film är nog så nära Jugges kall man kommer.
Jag överdriver inte mycket när jag säger att IMDB ain´t got shit on Jugge.
Järnminnet var inte sent med att epitera honom.
Conventum 2006
Inom musiken var vi inte lika mycket jämlikar. Men i frågan om vem som var Sveriges mest briljante artist var vi klart överens.
Mellan mig, Jugge och den artisten finns en märklig anekdot som jag inte kan utelämna i min recension av Jugge.
Artisten heter Joakim Thåström, och i februari 2006 skulle jag och Jugge få se honom in action för första gången. Jag minns när vi bokade biljetterna. Världen hade kunnat gått under i samma stund utan att vi lagt märke till det. Det var en ofattbar känsla. Thåström var och är väldigt stor för oss båda.
Men veckan innan konserten insjuknade vi plötsligt båda två. Vart sängliggandes, och kunde nog lätt misstas för två äldre herrar som skulle kila vidare vilken sekund som helst.
Men på den stora dagen, så trotsade vi tyngdlagen och släpade in våra kroppar till Örebro. Och utanför konsertarenan “conventum”, bara minuter innan portarna skulle slås upp så tillfrisknade vi. Från ingenstans.
Kanske var det bara känslan av storslagenhet som ingen av oss kunde bemästra. Men än märklig grej var det.
Variationen
Med Jugge delar jag också många av mina starkaste och mest minnesvärda ögonblick.
Thåström på conventum här ovanför, första fyllan, första trotsandet av lagen, första djupare diskussionen, första cigaretten etc.etc.
Och det är inte så konstigt. Det är lätt att skapa minnen med en man som inte verkar ha några väggar. Ytterligare en häftig detalj hos Jugge. Han är så obegränsad och fräsigt befriad från riktlinjer.
Ena stunden plankar man tillsammans in på en punkfestival, käkar pilsnerkorv och spenderar natten på världens oskönaste trapp i ett misslyckat försök till att få en blund. Nästa dag sitter man still och håller käften, ser på donnie darko och diskuterar mystiken i världens smartaste film.
Betyg. 9,5
Jag vågar knappt tänka på hur tomt och innehållslöst mitt liv hade kunnat blivit om jag aldrig träffat Jugge. Om han ändå bara varit en attraktiv medelålderskvinna också, så hade han lätt plockat tian.
