Simulativ naivitet
Till och från så tar jag tillfället i akt, greppar tillfälligheternas valmöjligheter som i mitt fall stundtals medför att jag kan ta mitt gage och bege mig till gävle utan några större väsen.
Mina gävlevisiter mynnar allt som oftast ut i att jag slår mig ner med S och hennes korthajsföräldrar för att runda av kvällen med ett parti tjugoett.
Under den senaste av dessa drabbningar så sprang konversationen raskt in på ämnet “tron på det okända och övernaturliga”. S droppade en kommentar om att hon absolut utan minsta tvekan tror på spöken. I sitt studentkollektiv har hon råkat bli offer för ett gäng (enligt henne) oförklarliga händelser.
Det fick mig att fundera. För S har nämligen i ett långt tidigare passerat samtal med mig dumförklarat de religiösas tro på en allsmäktig gud, vilket gjorde mig väldigt förbryllad.
För mig som är en sån där jättetråkig cynisk man som kan bada i sin egen skeptism så känns det precis lika naivt och dumdristigt att tro på spöken som det är att tro på gud.
Dem grundpelare man staplar upp för att backa upp sin tro på dessa fenomen är slående lika varandra.
Nu förenklar jag något, men i huvudsak tror jag att dem som har en tro på gud, har den tron för att det händer mycket gott här i världen som dem kan ta del av, och dem vill ha någon att tacka. Lite som att dem kastats rakt in framför ett uppdukat smörgåsbord med mängder av delikatesser att avnjuta. Och av någon anledning så tror dem att det är en skäggig uppfinnarjocke på adrenalin som stått för arrangemanget och vill således ge honom lite cred för besväret.
Och dem som tror på spöken och fjantiga väsen som larvar sig, gör det i huvudsak för att det händer konstiga saker här i världen som dem inte själva kan förklara. Därför skyller dem allt det märkliga på svävande fåntrattar under vita secondhand lakan. Njaae, inte riktigt kanske, men dem skyller på spöken, och spöken i sig kan väl vara lite vad som helst om dem får bestämma.
Med den här insikten i bagaget så valde jag att konfrontera S för att få lite klarhet kring det virrvarret av lösa trådar jag virvlat in mig i.
Men S förde ingen vidare bra talan för sin övertygelse, och i korta drag så menade hon att hon trodde på spöken för att konstiga saker hänt henne, och att hon inte trodde på gud för att inget gott nånsin hade hänt henne. Ett ganska dråpligt uttalande så jag lämnade saken där och slog fast att jag hade rätt.
Tror man på gud så får man inte skratta åt dem som tror på spöken, och tror man spöken får man inte skratta åt dem som tror på gud.
Kommentarer
Postat av: bleunt
"Tror man på gud så får man inte skratta åt dem som tror på spöken, och tror man spöken får man inte skratta åt dem som tror på gud."
Så sant, så sant. Fråga henne varför hon inte tror det var gud som ställde till med konstigheterna. Såvida hon inte hörde en röst säga "vi gjorde den konstiga grejen, och vi är spöken", finns ingen anledning att dra slutsatsen att det var döda människors andar som är ansvariga.
Ibland bestämmer sig folk för något alldeles för fort, och sedan packar de ner det djupt för att aldrig någonsin tänka på eller ifrågasätta det. Det är så himla synd.
Trackback
