Lektyrskryt!
För några få dagar sedan anlände Christopher Hitchens "Du store Gud, hur religionen förgiftar allt" med posten. Ett oerhört efterlängtat litterärt alster bestående utav 358 sidor intelektuell smädedikt mot högre makter.
Det är den första av två beställda verk. Även den andra boken ("brev till en kristen nation") är ett lektyrsinvektiv mot religiös dumdristighet.
Att jag först nu djupdyker ner i skrifterna från två direkta frontmän för den nya ateismen, kan säkert få mig att upplevas som direkt oinsatt i den hedniska sfären, men så är naturligtvis inte fallet. Jag får dessvärre bara erkänna mig vara på tok för oskolad i det engelska språket för att kunna ta till mig all den kunskapen som dessa herrar förmedlar via diverse föreläsningar och debatter.
Språkbarriären kommer ivägen, något som många gånger irriterat mig så till den milda mån att jag vid ett flertal tillfällen starkt övervägt att rappa till mig själv rakt över ryggslutet med mitt eget armhålshår. Lyckligtvis är det inte i närheten av tillräckligt beväxt för att jag ska kunna löpa linan ut med den idén.
Tillbaka till ämnet. Har än så länge bara hunnit med några fjuttiga inledningssidor i den anländna boken. Och det är inte utan att jag måste ställa mig något frågande till min egen biologilärares insats.
Christopher berättar i sitt inledningskapitel om hur han redan vid nio års ålder förmedlats tillräcklig biologisk kunskap för att förstå att de mänskliga ögonen var anpassade efter naturen och inte vice versa. Vilket vid ett tillfälle föreslogs av Mr's Watts, en tidig lärare till Christopher, som menade att herren varit väldigt förnuftig i sitt val av den botaniska färgläggningen. Grönt var ju i kulörväg det klart bekvämaste valet för det mänskliga ögat att få vila på, tänk om naturen varit lila!, resonerade Mr's Watts.
Och där tar jag tillbaka min nid till min egen biologilärare. Vid närmare eftertanke behöver man nog inte vara särsilt klipsk, ens som nioåring, för att undgå köpet av den argumenationen.
Nåväl, "hur religigionen förgiftar allt" ska bli trevlig att få stifta bekantskap med. Och avslutningsvis måste jag bara tillägga att "en kort utvikning om grisen eller varför himlen avskyr skinka" måste vara den bästa kapiteltitel jag någonsin stött på.
Det är den första av två beställda verk. Även den andra boken ("brev till en kristen nation") är ett lektyrsinvektiv mot religiös dumdristighet.
Att jag först nu djupdyker ner i skrifterna från två direkta frontmän för den nya ateismen, kan säkert få mig att upplevas som direkt oinsatt i den hedniska sfären, men så är naturligtvis inte fallet. Jag får dessvärre bara erkänna mig vara på tok för oskolad i det engelska språket för att kunna ta till mig all den kunskapen som dessa herrar förmedlar via diverse föreläsningar och debatter.
Språkbarriären kommer ivägen, något som många gånger irriterat mig så till den milda mån att jag vid ett flertal tillfällen starkt övervägt att rappa till mig själv rakt över ryggslutet med mitt eget armhålshår. Lyckligtvis är det inte i närheten av tillräckligt beväxt för att jag ska kunna löpa linan ut med den idén.
Tillbaka till ämnet. Har än så länge bara hunnit med några fjuttiga inledningssidor i den anländna boken. Och det är inte utan att jag måste ställa mig något frågande till min egen biologilärares insats.
Christopher berättar i sitt inledningskapitel om hur han redan vid nio års ålder förmedlats tillräcklig biologisk kunskap för att förstå att de mänskliga ögonen var anpassade efter naturen och inte vice versa. Vilket vid ett tillfälle föreslogs av Mr's Watts, en tidig lärare till Christopher, som menade att herren varit väldigt förnuftig i sitt val av den botaniska färgläggningen. Grönt var ju i kulörväg det klart bekvämaste valet för det mänskliga ögat att få vila på, tänk om naturen varit lila!, resonerade Mr's Watts.
Och där tar jag tillbaka min nid till min egen biologilärare. Vid närmare eftertanke behöver man nog inte vara särsilt klipsk, ens som nioåring, för att undgå köpet av den argumenationen.
Nåväl, "hur religigionen förgiftar allt" ska bli trevlig att få stifta bekantskap med. Och avslutningsvis måste jag bara tillägga att "en kort utvikning om grisen eller varför himlen avskyr skinka" måste vara den bästa kapiteltitel jag någonsin stött på.
