Tror du på spöken?

Såvida begreppet "skitmånga jävla timmar om dagen" tillåts vara synonymt för "ibland" så kan jag erkänna att jag, ibland brukar nätdejta skiten ur happy pancake. Något som stundtals innebär att jag får förmånen att bolla perspektiv kring ämen jag känner ganska hetlevrat inför. Spöken och andlighet är definitivt ett sånt ämne, och igår fick jag möjligheten att tycka till i frågan om huruvida jag tror på spöken eller ej. Eftersom jag själv blev ganska tillfreds med svaret, och känner att det är den bästa beskrivningen jag fått till gällande min ståndpunkt så tänkte jag dela med mig av det.
 
"Det är inte så mycket att jag inte tror på spöken. Ett mer korrekt sätt att beskriva det är att jag inte håller spöken försant. Jag deklarerar alltså inte ut att "spöken finns inte", utan jag förhåller mig endast skeptisk till påståendet att dem gör det. "Spöken finns" är helt enkelt ett positivt anspråk på verklighetens beskaffelse, och såna anspråk kommer i min bok med ett behov av att kunna styrkas rent vetenskapligt. Vetenskaplig metod är helt enkelt, såvitt jag vet det bästa, mest pålitliga och klart effektivaste systemet vi har för att kunna skilja vettiga yttranden och ideér från nånsens, trams, strunt och påhitt."

ಠ_ಠ

Här är något jag undrat över ett tag.

Om feminist är ett befogat ställningstagande, så borde väl per automatik också maskulinist vara det. Ändå har jag aldrig hört någon definiera sig själv som en sådan.

Varför män är roligare än kvinnor

Hur kommer det sig att män är så fruktansvärt flitiga flinförmedlare medan kvinnor av någon anledning besparats förmågan till att hantera garvens glödheta gjutjärn?
Eller förenklat:
Varför är män roligare än kvinnor?

Jag har självklart en teori, och den bygger på att den kvinnliga humorgenen successivt tynat bort i sann evolutionistisk anda.
Kvinnans behov av att vara rolig är ju i det närmaste minimalt. En kvinnas möjligheter till att få reproducera påverkas inte nämnvärt av hennes förmåga till att få män att skratta.
Viktigare faktorer ligger i hennes yttre kvalitéer.
Iögonfallande tråkmånsar konkurrerar ut motbjudande vitsmakare vilken dag som helst, om männen får bestämma. Och det får dem oftast. =)
Detta medför naturligtvis att den kvinnliga humorgenen får ta kraftigare och mer saltade smällar för varje generationsbyte som tar vid. Jag talar om en genuppsättning som helt enkelt knuffats ut ur ledet av mer efterfrågade gener.

Är man av det starkare könet behöver man dock inte känna sig lika hopplös om man råkat odla fram ett ofördelaktigt yttre.
En skämtsam kille full av ytliga defekter och skavanker kommer nämligen bli betydligt rikligare belönad i fortplantningens värld, än en kvinna i samma sits.
Därför faller det sig naturligt att humorgenens reproduktion sker i en effektivare utsträckning hos mannen än hos kvinnan.

Det är såklart bara en spekulation från min sida. Men visst kan jag se det falla inom rimlighetens ramar att den maskulina ytligheten kan ha naggat den feminina roligheten.

Paranormal surfing på bågets våg

Fick nyligen brottas med vetskapen om att en oönskad bekant till mig tror sig ha paranormala förmågor. Vilket såklart bara det är töntigt. Men värre är att hon därför plötsligt självutnämnt sig till medium, och nu tänker ta betalt för sin inbillning. Och det förbryllar mig. Jag känner mig besvärad av tanken på att folk samvetslöst kan vilja göra sig en hacka genom dikt och ren lögn.

Medium är trams, precis som all annan paranormal vidskepelse som hastigt placerar mitt verbala lillfinger på det ilskna skjutjärnets avtryckare. Därför får dessa tölpar skylla sig själva när dem sen tvingas rejva loss till ett gäng förbannade ordsalvors avrivning. Jag kan inte förstå hur en så stor bunt av jönsiga tölpar vunnit ens en sorglig individs förtroende.  Än mindre hur ett medium självt kan ta sig på allvar. Förmodligen är de så svalda av placeboeffekten att dem inte upplever det dem gör som medvetet båg. Men det gör ju bara saken ännu sorgligare.

Då jag konfronterade det tarvliga mediumet i fråga om saken, så fick jag ett förbryllande svar. Hon ansåg nämligen att alla borde få tro på det dem vill. Men i den frågan vill jag inte vara riktigt lika liberal.

Folk har en förmåga till att inte allt för sällan handla i enlighet med sina övertygelser.
En avlossning av flertalet religiösa paralleller skulle simplifiera min poäng här. Men det känns överflödigt i det här fallet då jag hellre riktar strålkastarna mot den omoraliska aspekten i det mitt bekante pannbiffsmedium gör.
Jag anser att man i den mån det går ska förhindra all tro som med fria tyglar på sikt vållar andra människor oförtjänt skada eller rättfärdigar omoraliska handlingar.

Vid fysisk form är det oftast simpelt att avgöra när dessa två ovan nämnda ting är galenskap, men då dem limbonerar under den psykiska ribban kan det vara klurigare att kategorisera dem. Men medium är enligt mig ett gott exempel på folk som skyltar med en illusion som förebygger ren och skär omoral. Omoral som i sin tur tar aktning på det psykiska planet genom bedragning och lurendrejeri. Hymmel och båg. Rådgivning i situationer där man saknar tillräckligt med information för att ens uttala sig.

Ett annat problem jag har med uttalandet som mitt kräk till bekant gjorde, är att det verkar som att hon väljer att tro på sin nyfunna förmåga. Det gör såklart inte tron i sig mer sann.
Jag skulle själv kunna säga att jag nu lite raskt beslutat mig för att börja tro på påskharen, men det ökar ju inte sannolikheten i påskharens existens. Det ökar bara sannolikheten i att jag är dum i huvudet. Om påskharen är verklig eller inte är en fråga som är oberoende av min åsikt. Vad jag tycker förändrar inte på något sätt det korrekta svaret på den frågan.

Diskution om absoulta sanningar

Idag när jag kollade facebook, så dök dem här orden upp på min newsfeed:

Pyttsan heller, det finns ingen evig sanning. En miljard sekter och alla vill ha rätt. Slopa dogmerna och se vad som finns under, hitta lite rätt. Ingen är mig aukoritär.

Ord som jag inte kunde låta bli att kommentera. Så jag droppade ett tyck, som mynnade ut till en intressant konversation, som följer nedan.

Tobias Gustafsson

En evig sanning skulle jag absolut förespråka. Dock föredrar jag att benämna det som en "absolut sanning".
Ta en sten som exempel. Stenen kommer alltid vara det den är. Oavsett vad jag väljer att kalla den. Stenen är alltid det den är. Den är aldrig det den "inte är".
I den månen förespråkar jag absoluta sanningar.

Anonym spirituell person
Om man ser språket som något evigt ja, och det gör inte jag. Ord kan aldrig förmedla en egentlig innebörd, vad är stenen sammansatt av? Atomer. Därmed finns ordet sten bara som symbol för sammanhängande enheter. Frågan är om dessa enheter är absoluta eller föränderliga och relativa även dem?

Tobias Gustafsson
Det är juh precis det jag säger.
Stenen kommer juh alltid vara sina sammansatta atomer. Även om jag väljer att kalla stenen för "träd", så förändrar det juh ingenting i stenens materia. Den är oberoende av om språket är evigt eller inte.
Stenen är vad den är, tills atomerna slutar upphöra. Då är stenen ingenting.
Fram tills dess är stenen "det den är". Och det är en absolut sanning.

Anonym spiritell person
Stenen är vad den är inför människans ögon. Idag är jag så trött att jag skulle kunna hålla med dig om att världen bara är materia och människorna med. Antagligen skulle jag av olika religiösa dogmatiker anses som en svag och rädd människa men tja. Vad består sekter av förutom en gemensam tro? Sociologiska processer.
Tron hos ledaren i en sekt förstärks väl antagligen av makten han erhåller på sin position. Till skillnad mot den lägst stående i hierarkin som inte har någon vilja alls.

Däremot gillar jag tomheten bakom analys, intellekt, intelligens, tro och allt. Inte ens i människans medvetande går att finna någon sanning. Den ligger helt enkelt inuti oss eftersom vi är ett med naturen. Och den tanken är mig rätt skön. Meditation. Aum.

Anonym spiritell person

Framför allt gillar jag ödmjukhet. Det kluriga är att många sekter använder sig av ödmjukhet för att frälsa ;)

Tobias Gustafsson
Nej. Den är inte vad den är inför människans ögon. Eller. Alltså, hur vi ser på stenen förändrar ingenting i atomernas sammansättning. Den är oberoende av vilka etiketter vi sätter på stenen, och hur vi ser på den.
När du säger att stenen är vad den är inför människans ögon, så tolkar jag det som att stenen alltså inte finns, för en blind person.

Så jag får säga det igen.
Etiketten "sten" är inte en absolut sanning. Den är påverkbar och relativ.
Dom sammansatta atomerna däremot, som utgör stenen, är juh alltid vad dom är.
Upphör dom att existera så är dom fortfarande det dom är. Även om dom då inte längre är vad dom var, så förändrar det inte den absoluta sanningen.

Sammanfattning: Absoluta sanningar existerar, och jag ger mig inte förens du erkänt det:?

Och att analys, intellekt och intelligens är ett resultat av tomhet. Det får du nog utveckla.
För det låter inte riktigt som något jag skulle skriva under på.

Anonym spiritell person
Hur kan du veta att atomerna har inneboende existens, då? Bara för att du med dina sinnen kan ta eller lukta eller smaka på stenen? Stenen hade inte funnits om inte du kunde se eller känna på den, eller hur? Om inte hat hade funnits, vad hade kärlek varit då? Vad hade sött varit om inte salt funnits? Vad hade du hetat om du inte hade haft någon som talade om det för dig?

Jag tycker överlag att det inte är särskilt givande att diskutera med dig för jag erkänner ingenting hit och dit. Det låter dessutom som att du tycker du dina idéer är absolut sanning, och det var exakt det jag frånsa mig i statusen..

"Och att analys, intellekt och intelligens är ett resultat av tomhet. Det får du nog utveckla."

läs igen:
"Däremot gillar jag tomheten _bakom_ analys, intellekt, intelligens, tro och allt."

Om det inte gick att tyda så menar jag att allt detta föds i människans medvetande. Men slutar man konceptualisera,
analysera, plocka isär, bilda föreställningar och trosupfattningar, ja slutar tänka, vart hamnar vi då? Bortom medvetandevärlden. Och den tycker jag är jäkligt häftig, för den går inte ens att tillskriva attribut. Den bara är.

Tobias Gustafsson
Den jämförelsen faller juh platt, då stenen består av materia, till skillnad från känslor och namn.

Och som svar på din fråga.
Ja, för att avgöra om en sten finns eller inte, så använder jag mig främst av syn och känsel.
Lukt däremot. Njaae, tror inte jag skulle kunna lukta mig fram till en sten.
Men kan jag varken se eller känna en sten på en specifik plats, så utgår jag från att det inte ligger någon sten där.
Naturligtvis.

Förstår inte riktigt vad du menar där. Argumenterar du för existensen av osynliga stenar?

Och det sista stycket är juh bara tramsigt.
Men visst, cased closed.

Omoraliska kvinnor?

Homsexualitet.
Kan inte påstå att jag är direkt involverad i debatten. Inte mer än att jag vidhåller en liberal ståndpunkt.
Men jag tycker ändå att det är fruktansvärt kul att höra motargumenten mot homosexuella.
Så här långt har jag hört tre.

1) Det är äckligt.
2) Bibeln är emot det.
3) Det är omoraliskt. (För att det skulle hindra livets överlevnad, om alla var homosexuella)

1) Det första argumentet uppfyller inte kriterierna som ställs för ett argument. Det är en åsikt, och en högst subjektiv sådan. Jag vet inte riktigt vart man vill komma med det heller. Homosexualitet är äckligt, därför ska det förbjudas. Ok, så alla som finner det äckligt får inte utöva homosexuella aktiviteter. Men dom som inte tycker det är äckligt kan köra i vind.
Personerna som för det här argumentet ställer sig själva på ruta ett, för att sen ta ett steg bakåt.

2) Ja, bibeln är varken diskret eller symbolisk i den frågan inte. Bibeln är faktiskt så mycket emot saken, att den säger att vi ska stena homosexuella till döds. Kort sagt, i den här frågan är bibeln banal, och talar på dagisnivå.

3) Det här argumentet är roligast. För det faller så platt. Det är felaktigt på alla punkter.
Vi har kommit så pass långt nu att intim kontakt inte ens är nödvändigt för förtplantning. Människan skulle inte ha något som helst problem med att överleva om nästa generation enbart skulle bestå av homosexuella.
I ett avsnitt av "the atheist experience", togs en intressant poäng upp angående det här argumentet.
Om nästa generation enbart skulle bestå av kvinnor, (en situation som skulle vara ett betydligt större hot mot människans överlevnad) Skulle det då vara omoraliskt att vara kvinna?

För lite död i Robinson

Efter stora påtryckningar från S lät jag min slanka bakdel slinka ner i lädersoffans högra ände. Läderpaltorna jag låtsades ha på mig, skavde i min fantasi grovt mot skinkorna. Soffans armstöd blev till ett fotstöd då fotpallen nekats asyl och utvisades ur vardagsrummet för att dra tillbaka till köket den kom ifrån innan den bärdes in i vardagsrummet.

På den föråldrade tjockisen framför oss vankades Robinson 2009, och gjorde så med en mindre mängd råge.

När inslaget duellen introducerades, så ska jag inte fly undan med att mina smilgropar tog hissen upp till takvåningen. Men när duellens upplägg presenterades så klev dom tillbaka in i hissen och tryckte på K.

Duellen har sån potential. Upplägget har alla förutsättningar för att bli enormt bra tv. Men det som visades igår var på tok för klent.
Två män satt i varsin bur och tävlade om vem som var bäst på att hålla i en träpryl.

Här följer en liten förklaring av iden från TV4, följt av mina egna förslag om vad som kan bli bättre. Något TV4 bör ta lärdom av om dom vill behålla tittarskaran.

Duellen inleds med att två lag väljer varsin deltagare som ska mötas i en duell med det klassiska one-on-one upplägget.
 
 - Så långt är det bra, om än på sina ställen på tok för demokratiskt. Tycker att demokratin inte borde sträcka sig längre än till att lagen väljer en varsin diktator, som sen i sin tur väljer om denne ska fatta ett enväldigt beslut eller om gruppen ska agera demokratiskt i frågan om diktatorn ska vara kvar eller inte.
Sen upprepas proceduren i frågan om beslutet gällande vilken deltagare som ska skickas ut till duellen.

När dem två deltagarna som valts till duellen gör upp, så får vinnaren stanna kvar och förloraren tvingas lämna Robinson.

 - Det här är dåligt, riktigt dåligt och förstör hela duellen. Prova följande.

Dem två av diktatorn eller laget utvalda deltagarna skickas in till duellen och möts i en kamp till döden.
När den ena deltagaren är död, så hämtas diktatorn från laget han representerade. Sen väljer diktatorn om han ska ta ett enväldigt beslut, eller om frågan beslutet ska tas på demokratiskt vis.
Beslutet som ska tas rör den döde deltagaren.
Två alternativ finns.

Antingen behåller dom den döde deltagaren i laget, eller så får den döde lämna ön.

Låter enkelt, men problemet är att efter duellen så hålls tävlingen om vilket lag som ska skickas till örådet. Och i den tävlingen kan det variera, och ibland visa sig vara fördelsaktigt att ha en död tävlande.

I exempelvis arga “leken“, vinner man stor fördel i att vara död. Likaså i “ligg stilla”.
När tävlingarna däremot innefattar moment som klättring, eller ta dig från punkt a till b så kan det så klart kännas snärjigare om laget valt att behålla sin döde deltagare.

Ja TV4.
Pitchen är min, men känn er fria att plagiera. Ett program inspirerat av ovan nämnda idéer skulle åtminstone hålla mig klistrad varje vecka. 

Tankelöst tyckande

Idag tog jag mig en tripp till Frövi. När jag anlände så fann jag till min förtret att min lillebror hade bjudit över sin kompis Moka på en snabbvisit.

Jag vet inte hur, men ganska snart befann jag mig i en diskution om homosexualitet. Min bror och Moka annamade förrgårstänket och var inte subtila i sina slutsatser om allt dem ansåg vara fel med bögar.

Mokas huvudargument mot bögar var att dem inte skulle få vara tillsammans för att dem inte kunde få barn. Han såg dem som ett hinder mot livets överlevnad och mende att en man och en kvinna ska vara tillsammans, för att dem kan få barn.

För överlevnadens skull helt enkelt.

Då spelade jag glatt ut incestkortet. Jag förklarade för Moka att även exemeplvis en far och en dotter besitter möjligheten till att kunna fortplanta sig. Men betyder det att dem därför är menade att göra det?

 

Eftersom Mokas mest vitala del bedriver lika mycket tankeverlsamhet som en epileptisk korkskruv så kunde han inte ge något vettigt svar. Då spelade han istället sjukdomskortet och sa att homosexuella lider av en sjukdom, men när jag frågade vad han grundade den teorin på så stod han mållös.

 

Konversationen förtlöpte, och nästa debatt skulle gälla oändlighet.

Moka menade att universum inte kan vara oändligt för att det inte finns tillräckligt med plats för något som är oändligt. Jag frågade vad han byggde den teorin på, och återigen stod han mållös.

Så jag förklarade för honom att även om universum skulle ta slut så finns det något annat som tar upp platsen efter universums slut. Och därför råder ingen brist på plats eller uttrymme, även för något oändligt.

Vissa borde faktiskt fråntas rätten att tycka saker enbart på grund av grovt tyckmissbrukande.


En eloge till Hägglunds ohycklande

Göran Hägglund kommer med ett kontroversiellt uttalande om homosexuella. Och tydligen känner sig folk kränkta. Av att Göran Hägglund ser ner på homosexuella. Snälla, kliv ur dem blinda och färgglada skalen som omringar er.
Det Hägglund säger är att han tror att homosexuella är mindre lämpade för en föräldraroll, än vad en man och en kvinna är. Visst, Hägglunds tänk känns klart förrgår, men han är partiledare för KD. Ett parti byggt på kristna värderingar. Värderingar som milt uttryckt är fruktansvärt homofobiska. Jag håller inte med Hägglund någonstans, men jag gillar att han fäller kommentaren.
Jag vill ha radikala partier. Jag vill att vänstern ska vara mer vänster, högern mer höger, centern mer central, S mer socialistiska och KD mer kristna. Sluta vela och var mer av det ni är för lite av.
Därför gör Hägglund rätt. Och var det någon som ens trodde att han var för homosexuella innan han offentligt uttalade sig om saken?
KD är kristet, en förutsättning för att bli partiledare där borde därför vara att man är kristen och delar dem kristna värderingarna. Punktligt, inte selektivt.
Kristendomen gillar inte homosexuella. Samhället gör det, åtminstone i en uppåtkurva. Samhället växer ifrån bibeln.
Folk blundar för mycket.

Simulativ naivitet

Till och från så tar jag tillfället i akt, greppar tillfälligheternas valmöjligheter som i mitt fall stundtals medför att jag kan ta mitt gage och bege mig till gävle utan några större väsen.
Mina gävlevisiter mynnar allt som oftast ut i att jag slår mig ner med S och hennes korthajsföräldrar för att runda av kvällen med ett parti tjugoett.

Under den senaste av dessa drabbningar så sprang konversationen raskt in på ämnet “tron på det okända och övernaturliga”. S droppade en kommentar om att hon absolut utan minsta tvekan tror på spöken. I sitt studentkollektiv har hon råkat bli offer för ett gäng (enligt henne) oförklarliga händelser.
Det fick mig att fundera. För S har nämligen i ett långt tidigare passerat samtal med mig dumförklarat de religiösas tro på en allsmäktig gud, vilket gjorde mig väldigt förbryllad.
För mig som är en sån där jättetråkig cynisk man som kan bada i sin egen skeptism så känns det precis lika naivt och dumdristigt att tro på spöken som det är att tro på gud.

Dem grundpelare man staplar upp för att backa upp sin tro på dessa fenomen är slående lika varandra.
Nu förenklar jag något, men i huvudsak tror jag att dem som har en tro på gud, har den tron för att det händer mycket gott här i världen som dem kan ta del av, och dem vill ha någon att tacka. Lite som att dem kastats rakt in framför ett uppdukat smörgåsbord med mängder av delikatesser att avnjuta. Och av någon anledning så tror dem att det är en skäggig uppfinnarjocke på adrenalin som stått för arrangemanget och vill således ge honom lite cred för besväret.
Och dem som tror på spöken och fjantiga väsen som larvar sig, gör det i huvudsak för att det händer konstiga saker här i världen som dem inte själva kan förklara. Därför skyller dem allt det märkliga på svävande fåntrattar under vita secondhand lakan. Njaae, inte riktigt kanske, men dem skyller på spöken, och spöken i sig kan väl vara lite vad som helst om dem får bestämma.

Med den här insikten i bagaget så valde jag att konfrontera S för att få lite klarhet kring det virrvarret av lösa trådar jag virvlat in mig i.
Men S förde ingen vidare bra talan för sin övertygelse, och i korta drag så menade hon att hon trodde på spöken för att konstiga saker hänt henne, och att hon inte trodde på gud för att inget gott nånsin hade hänt henne. Ett ganska dråpligt uttalande så jag lämnade saken där och slog fast att jag hade rätt.
Tror man på gud så får man inte skratta åt dem som tror på spöken, och tror man spöken får man inte skratta åt dem som tror på gud.