Ett flytande liv i motvind.
Mitt liv är ett okänt antal passioner uppradade och staplade på varandra. Hela kreationen är byggd på en ostabil planka, en ensam revolutionär flytandes på ett ännu ensammare vatten. Ett vatten som i sig tillhör ett oändligt hav, mitt oförutbestämda öde.
Mina uppstaplade passioner är så slarvigt ställda på varandra.
Poesi, en filmsamling, obemästrade barré-ackord, en ganska fysisk ofärdig kärlekshistoria, en gigantisk kollektion av namn, vissa i fetstilt, andra i kursivt, några är understrukna och några är skrivna i unika fonter, men alla finns dem med, uppstaplade på den ostabila plankan. Inväntandes det stora raset. Det destruktiva fallet. Jag blir fortfarande förundrad över att det inte kommit än. Efter så många stormar som plankan guppat sig igenom.
Poesi, en filmsamling, obemästrade barré-ackord, en ganska fysisk ofärdig kärlekshistoria, en gigantisk kollektion av namn, vissa i fetstilt, andra i kursivt, några är understrukna och några är skrivna i unika fonter, men alla finns dem med, uppstaplade på den ostabila plankan. Inväntandes det stora raset. Det destruktiva fallet. Jag blir fortfarande förundrad över att det inte kommit än. Efter så många stormar som plankan guppat sig igenom.
Dubbelhyror, skulder, inkassobrev. Den nuvarande stormen är en ekonomisk sådan. Men ändå inte så fruktansvärt skrämmande som sina föregångare. Men så kom det. Dem ofruktade kosingkraven slog sig ner tillsammans och filade på sin förstörelseplan. Nu skulle dem alliera sig med min tidigare trogne vapentjänare a-kassan.
Således uteslöts jag ur förbundet där jag investerat en kollosal mängd framtidshopp.
Min uppstaplade kreaktion till liv står fortfarande, men för hur länge till? Som ensam stormmotståndare känns det svårt. Hur ska jag kunna hålla så mycket på plats med bara två små och alldeles för korta armar.
