Igår läste jag klart "Fem personer du möter i himlen", och ironiskt nog tänkte jag följa upp den med ett verk av Richard Dawkins =)

Nu har jag precis glufsat i mig av förordet till boken “illusionen om Gud“  vilket har varit mycket givande. 

Men innan jag hugger in på huvudrätten känner jag att jag måste plita ner min egen inställning i frågan om religionen som sådan, och framförallt om kristendomen som är den religion jag själv indoktrinerats inom.

Min förhoppning vilar starkt på att jag kommer kunna granska boken ur ett cyniskt perspektiv, på precis samma sätt som jag skulle granskat ett verk som förespråkade religionen.

Dock känns cynismen inom mig knappt greppbar när Dawkins i sitt förord prickar in mig i sin huvudmålgrupp. Vi som inte trodde att vi kunde.

Och när jag applåderar till Dawkins insikt om att det inte finns några religiösa barn så handlar det inte om någon ocynism, utan bara om att något helt korrekt (jag vet att uttalandet är korrekt för jag har själv varit ett av dessa “religiösa barn“) har fastslagits. Det vore oerhört naivt att tala emot detta.

Min erfarenhet av religion: Jag är själv konfirmerad, men var långt ifrån troende när jag gjorde detta valet. Mitt syfte var till skillnad från många andra i den situationen inte dyra presenter, utan insikt. Jag är uppvuxen i en kristen familj och mina föräldrar ville ge mig en kristen uppfostran. Men Gud var inget jag ville prackas på. Jag var av uppfattningen att religion inte kan tas på allvar om man ärver den, för då skulle jag lika gärna kunnat vara muslim eller buddist om omständigheterna var annorlunda. Om Gud var något för mig så ville jag upptäcka det själv, och vilken väg kan då vara bättre att gå en konfirmationsstigen?.

Jag blev aldrig religiös av detta, men jag kunde åtminstone stå med huvudet högt och säga att jag hade gjort ett seriöst försök till att förstå storheten, men aldrig lockades av den.

Men även om jag aldrig riktigt såg mig som kristen, så kände jag heller inte att jag tillhörde någon annan kategori. Ateist kallade jag mig verkligen inte, men det var definitivt dit jag hörde. Men jag tog aldrig någon ställning, och har inte gjort än idag. Det är av den anledningen jag tänker kasta mig handlöst in i Dawkins bok. För att få tillhöra något, för att få svar. För att få kunna få kalla mig ateist utan att för den sakens skull känna mig som en föraktare. Utan mer som en stolt tänkande och insiktsfull person.

Och framförallt, för att få kunna tala ut med mina föräldrar om det jag inte visste att jag kunde. 

Frågor: Jag har egentligen bara en fråga som jag inte känner kan besvaras av den rena logiken. Den här frågan kan tyckas en smula dumdristig inför en bok som denna, men frågan lyfter upp något som talar för en högre kraft, något oförklarligt. Och som ateist är det just det oförklarliga jag vill ha svar på. Därför undrar jag följande:

Existensens utlösare? Låt säga att allting till en början var helt svart, och ingenting annat än ett oändligt tomrum existerade. Jag kan inte tänka mig något logiskt svar på hur det gick vidare därifrån. För att ta ett steg framåt från ett sånt utgångsläge så krävs det en katalysator. Något som av egen kraft för utvecklingen framåt. Och om ingenting existerade utöver tomrummet i sig, vad var det då som tog steget?.

Egna Insikter: Angående att folk behöver religion i ett tröstande syfte. 

Det här är ett motargument jag själv känner kan vara lite onödigt att lyfta fram till en ateist. Som Dawkins säger så behöver inte religionen vara sann bara för att den är tröstande, och en ateist är i huvudsak intresserad av frågan “guds vara/icke vara”. Det här berör inte riktigt det ämnet.

Men för att bemöta det så vill jag dels lyfta fram att den tankegången är väldigt föringande, men att det också vilar något oerhört barnsligt i den. Som att alla troende människor använder Gud som en förälder att nyttja när den taskiga dumma världen är elak. Mamma MAMMA! Världen slog mig, säg åt den. / Sluta världen, annars säger jag till pappa.

Men det är också en uppskattad klapp på axeln till oss icke troende. Som att vi är dem starka alfahanarna som då inte behöver tröstas.

Är du kanske själv troende. Dela i så fall gärna med dig av varför du välkomnat religionen in i ditt liv, så får jag lite att klura på, utan att ha blivit för "Darwiniserad".

Till och från så tar jag tillfället i akt, greppar tillfälligheternas valmöjligheter som i mitt fall stundtals medför att jag kan ta mitt gage och bege mig till gävle utan några större väsen.

Mina gävlevisiter mynnar allt som oftast ut i att jag slår mig ner med S och hennes korthajsföräldrar för att runda av kvällen med ett parti tjugoett.

Under den senaste av dessa drabbningar så sprang konversationen raskt in på ämnet “tron på det okända och övernaturliga”. S droppade en kommentar om att hon absolut utan minsta tvekan tror på spöken. I sitt studentkollektiv har hon råkat bli offer för ett gäng (enligt henne) oförklarliga händelser.

Det fick mig att fundera. För S har nämligen i ett långt tidigare passerat samtal med mig dumförklarat de religiösas tro på en allsmäktig gud, vilket gjorde mig väldigt förbryllad.

För mig som är en sån där jättetråkig cynisk man som kan bada i sin egen skeptism så känns det precis lika naivt och dumdristigt att tro på spöken som det är att tro på gud.

Dem grundpelare man staplar upp för att backa upp sin tro på dessa fenomen är slående lika varandra.

Nu förenklar jag något, men i huvudsak tror jag att dem som har en tro på gud, har den tron för att det händer mycket gott här i världen som dem kan ta del av, och dem vill ha någon att tacka. Lite som att dem kastats rakt in framför ett uppdukat smörgåsbord med mängder av delikatesser att avnjuta. Och av någon anledning så tror dem att det är en skäggig uppfinnarjocke på adrenalin som stått för arrangemanget och vill således ge honom lite cred för besväret.

Och dem som tror på spöken och fjantiga väsen som larvar sig, gör det i huvudsak för att det händer konstiga saker här i världen som dem inte själva kan förklara. Därför skyller dem allt det märkliga på svävande fåntrattar under vita secondhand lakan. Njaae, inte riktigt kanske, men dem skyller på spöken, och spöken i sig kan väl vara lite vad som helst om dem får bestämma.

Med den här insikten i bagaget så valde jag att konfrontera S för att få lite klarhet kring det virrvarret av lösa trådar jag virvlat in mig i.

Men S förde ingen vidare bra talan för sin övertygelse, och i korta drag så menade hon att hon trodde på spöken för att konstiga saker hänt henne, och att hon inte trodde på gud för att inget gott nånsin hade hänt henne. Ett ganska dråpligt uttalande så jag lämnade saken där och slog fast att jag hade rätt.

Tror man på gud så får man inte skratta åt dem som tror på spöken, och tror man spöken får man inte skratta åt dem som tror på gud.