Att skriva kan vara ett jäkla tjholabaloo ibland. Den bredare massan låter sig inte gärna tillfredställas.
Varje gnabbigt ord som skrivs måste noggrant vägas in på snärjlighetens våg, innan det kan haffa åt sig det officiella tyckets delikatesser.
Väger orden för mycket, och trampar folk på tårna, blir du lynchad istället för att skörda frukterna av en lyckad text.
Det gäller att skapa en perfekt balans hos tycken. Försiktighet, finslipade rör och kontrovers, måste bakas in tillsammans, utan att för den sakens skull göra dig radikal.
Slänger du för många slantar på försiktigheten, blir du lite av seriestrippen “Laban”. Skittråkig.
Blir rören för finslipade så kastar helhetsintrycket in handuken.
Om du istället dukar under för kontroversen så flyr halva läsarkretsen, och responsen skalas av.
Perfekt balans är alltid att föredra.

Därför låter jag helt enkelt vissa ämnen vara orörda.
Ta prostatacancer t.ex. 
Skulle jag publicera en text som skildrade prostatacancer på ett negativt sätt, så skulle jag förlora alla läsare som var för prostatacancer.

Men idag tänkte jag inte lämna några tår otrampade. Ska stövla mig fram, och sparka på alla smalben jag kommer över.
Jag tänker favorisera webbläsaren opera. Jag har proberat mig fram bland dom flesta browsers, men opera har otvivelaktigt på sig dom flashigaste damaskerna.
I opera kan man använda sig av “widgets”. Motsvarigheten till mozillas “add-ons”.
Och det är i en av dessa widgets, jag nu har gått ner mig,

I akvariesimulatorn SimAquarium föder du upp fiskar och dekorerar ett akvarium efter eget tycke.
Du börjar med en skittråkig fiskfan, och hundra spänn i plånkan. Akvariet är helt tomt på pynt, och ditt filter är i det dråpligaste lagret.
Härifrån kan du bara göra framsteg. (Om du inte säljer fiskdjäveln och bestämmer dig för att hållas med ett tomt akvarium förstås.)
Men så trist ville inte jag vara. Jag sålde istället min “southern platyfish” och slog till på två “pandy corydora”. Dem var inte sena med att skaffa en minsting, som i sin tur snabbt tog klivet in i vuxenvärlden. När nykomlingen var fullvuxen tuffade incesttåget igång, och mina tre fiskar var strax betydligt fler.
När jag kände mig bekväm med antalet firrar, så började jag sålla bland mängden, och sålde såväl döingar som nyfödda. Kosingen rullade in, och jag spände på med en tjusig “mossbollsbotten” för att öka akvariets sex apeal, och få kåtare fiskar.
Sen upprepades processen tills jag hade tillräckligt med dollars för att satsa på en ny art, som gav mer pengar vid sälj.

Och så fortsätter spelet. Hur länge du vill.
Jag antar att man inte får ha för höga krav på sin underhållningsnivå om man ska uppskatta SimAquarium. Men ligger din ribba på samma nivå som min, så har du några dagars trevligheter att se fram emot.

 

 

Så här trevligt ser ditt simulerade akvarium ut om du fyller det med 17 “electric blue hap” och 3 “siamese fighting fish”. Dock blir den sistnämnde fruktansvärt avtänd och parningstrotsig i närheten av den förstnämnde. Därav är dem bara 3

 

Snart en vecka sen jag för första gången bekantade mig med både beach house och quiet village nu.
Två indieband. Inga färskingar. Dock har jag bara kommit över deras senaste skivsläpp. Så det blir ingen bedömning om hur dem utvecklats sen tidigare. Och varför jag skriver om två band på samma gång beror helt på att dessa två gör sig allra bäst i kombination med varandra, enligt min mening givetvis.

Beach House släppte skivan "Devotion" tidigare i år.
Jag kom över den förra veckan. Gav den ungefär 2 genomlyssningar innan jag slog fast att det här är bra.
Nånting med gruppen får mig att föra tankarna till "Brookland/Oaklyn" (Ett skivsläpp av Alias & Tarsier)
Det är en stark känsla av melankoli och vemod som framförs när Victoria Legrand's stämma ljuder genom rummet.
Hennes röst kan liknas vid en projektil bestående av samma sköna känsla man får när man lägger sig ner efter en hel dags hårt utfört arbete.

Quiet Village är en helt annan femma. Ett instrumentalt band. "Silent Movie" släpptes också den i år.
Det är lätt att drömma sig bort när melodierna börjar. Ofta väldigt upprepande partier i dem flesta låterna. Ändå blir det aldrig tråkigt eller långrandigt.
Det här skivsläppet är en projektil bestånde av samma känsla man har när man står på tårna som liten för att kunna fästa blicken över ett annars för högt objekt.

Både Devotion och Silent Movie har en avkopplande effekt. Men det är först när dem kombineras, och jag spelar varannan låt vardera som jag verkligen, verkligen trollbinds.
Hur som haver. Vill starkt rekomendera båda skivsläppen.

Svårt det här med indiegenren. Vad är egentligen indie? Independent från början. Jag vet. Musik som riktade in sig mot helt andra platser än toplistorna. Det stämmer väl även idag. Men det säger ändå inte så mycket om hur indie låter.
Jag antar att man får ha en egen bedömning där. För mig själv är indie en typ av musik som inte är renodlad.