Religiöst tok eller ateistiskt förnuft?

En sak jag kom att tänka på.
När man frågar folk varför dom blivit kristna, får man ofta höra att dom haft en personlig upplevelse med gud.
Tillsammans med indoktrinationen så är nog den personliga upplevelsen, det som drar in flest strån till den kristna stacken.

Något jag verkligen skulle vilja fråga dem som haft upplevelser från det religiösa sortimentet, är varför dem kopplade ihop sin upplevelse med den religionen dom valde.
För att upplevelserna inträffar hör jag ofta, men vad upplevelserna innefattar viskas det tystare om. 

Det enda exemplet jag hört, träffade jag på i dokumentären “religulous” som jag såg häromdagen. 
Bill Maher frågar en tjock och skäggig glasögonorm om just en sån här upplevelse.
Till att börja med så minns han inte, för att han haft så många. 
(Man kan juh tycka att ett så pass livsavgörande moment borde vara mer minnesvärt, men tydligen inte) Men efter att ha gett saken lite tanke så delar han med sig av ett svunnet partyminne.
På en fest hade han en gång lyckats fixa regn på beställning.
Han bad om regn, och regn kom.
So what?

Hade regnet bestått av exempelvis gamla vinylskivor med en av honom önskad artist, så hade kanske något övernaturligt varit värt en övervägning. Men vanligt regn. Jag menar, det regnar ibland. Det är inte mer med det.

Då det här är det enda exemplet jag stött på, så det får fungera som mall, för andra personliga upplevelser.
Varför är riktlinjerna så tydliga. Upplevelsen i exemplet är helt religionsneutral. Har ingenting att göra med varken bibeln, koranen, eller exempelvis nån hinduisk skrift. Men eftersom händelsen ägde rum i amerika, framför en stollig hillbilly, så är det den bibliska guden som måste gjort det.
Hade samma händelse inträffat i persiska viken, skulle den islamska guden ligga bakom o.s.v.

Sen spelar säkert sammanhanget också in. Hade han varit 12 år och precis sett en skräckfilm, för att sen vara med om samma upplevelse så hade han säkert tagit förgivet att spöken försökte tala till honom.

Jag kan tolerera att vissa påstår sig ha sett något mindre alldagligt och sen bestämmer sig för att tro på saker som inte alls går att relatera till själva upplevelsen. Det är på gränsen till vad jag tolererar, men visst jag köper det.
Förutsatt att dem endast använder upplevelsen för att förklara sin egen tro.
Det som får mig till att vilja odla fram en hårig bringa, för att kunna slita av brösthåret i en aggressiv akt är när kreationister spelar sitt personliga-upplevelse-korti ett försök att bevisa gud.

Allra troligast är väl att dem fick en släng av sinnesförvirringssleven. För det är dit det hör. Personliga upplevelser är bara en mer accepterad variant.
Om någon påstår sig ha träffat Elvis eller 2pac flera år efter dessas bortgång, så ligger dem hånfulla skratten sällan långt borta, men när precis samma sak appliceras med religion så måste jag bemöta det med vördnad och respekt.

Men tanken med den här texten var inte att baktala dem personliga upplevelserna, utan att vända på myntet och titta på deras motsvarighet. Förnuftet.
Jag tycker man kan se ett tydligt mönster.
Folk konverterar till diverse religioner efter möten med olika gudar. Men när folk går ifrån sina religioner och in i på den ateistiska banan, så beror det alltid på att dem har tagit förnuftet till fånga.
Tänkt igenom saken.

Sinnesförvirring leder dig till religion.
Förnuft till ateism.

Kommentarer
Postat av: seraph

Håller med i stort, men det är inte enbart sinnesförvirring som leder till religiös tro. Människor som är otroligt fattiga och har det allmänt kasst kanske tror på gud eftersom det är det enda som får dem att fortsätta, till exempel. Har ingenting alls med förvirring att göra.



Men jag håller med om att det är väldigt underligt att religion måste bemötas med respekt bara för att det är religiös tro, hur mysko den tron än är.

2009-04-26 @ 16:06:25
URL: http://www.metrobloggen.se/seraph
Postat av: Kunta

Det är svårt att skriva om religion i ett land där knappt prästerna är religiösa på riktigt.



Så själva jag-måste-respektera-din-religion delen känns inte så högaktuell i det här fallet.

Men när min kristna far berättade att han blev troende efter en "gudomlig upplevelse" så märkte jag att jag inte kunde avfärda det lika enkelt som vilken annan inbillad upplevelse som helst.



Det är enda anledningen till att den nämns i texten. Annars märker jag faktiskt inte av den. Trots att jag är ateist.



Och frågan om upplevelsen berättigar ett religiöst vägval tycker jag ska behandlas högst objektivt.

Gäller det frågan om varför upplevelsen kom till personen från början kan man gå in i en mer subjektiv debatt, och räkna in exempelvis faktoren du nämner ovanför.



Och avslutningsvis.

Kul med en ny läsare till bloggen.

Kom gärna igen, och hoppas att du hade en trevlig visit =)

2009-04-26 @ 18:50:25
URL: http://shortnecked.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback