Jag utser med omedelbar verkan invektivet kristenkramare till min nya favoritsmädelse.

Här är något jag undrat över ett tag.

Beträffande det här så kan jag känna att om det var möjligt att be och fasta för att få bukt på samhällsproblem, så skulle det inte finnas några särsilt besvärande samhällsproblem att ta itu med från början.

Glädjen är total!

För några få dagar sedan anlände Christopher Hitchens "Du store Gud, hur religionen förgiftar allt" med posten. Ett oerhört efterlängtat litterärt alster bestående utav 358 sidor intelektuell smädedikt mot högre makter.
Det är den första av två beställda verk. Även den andra boken ("brev till en kristen nation") är ett lektyrsinvektiv mot religiös dumdristighet.

Att jag först nu djupdyker ner i skrifterna från två direkta frontmän för den nya ateismen, kan säkert få mig att upplevas som direkt oinsatt i den hedniska sfären, men så är naturligtvis inte fallet. Jag får dessvärre bara erkänna mig vara på tok för oskolad i det engelska språket för att kunna ta till mig all den kunskapen som dessa herrar förmedlar via diverse föreläsningar och debatter.

Språkbarriären kommer ivägen, något som många gånger irriterat mig så till den milda mån att jag vid ett flertal tillfällen starkt övervägt att rappa till mig själv rakt över ryggslutet med mitt eget armhålshår. Lyckligtvis är det inte i närheten av tillräckligt beväxt för att jag ska kunna löpa linan ut med den idén.

Tillbaka till ämnet. Har än så länge bara hunnit med några fjuttiga inledningssidor i den anländna boken. Och det är inte utan att jag måste ställa mig något frågande till min egen biologilärares insats.
Christopher berättar i sitt inledningskapitel om hur han redan vid nio års ålder förmedlats tillräcklig biologisk kunskap för att förstå att de mänskliga ögonen var anpassade efter naturen och inte vice versa. Vilket vid ett tillfälle föreslogs av Mr's Watts, en tidig lärare till Christopher, som menade att herren varit väldigt förnuftig i sitt val av den botaniska färgläggningen. Grönt var ju i kulörväg det klart bekvämaste valet för det mänskliga ögat att få vila på, tänk om naturen varit lila!, resonerade Mr's Watts.

Och där tar jag tillbaka min nid till min egen biologilärare. Vid närmare eftertanke behöver man nog inte vara särsilt klipsk, ens som nioåring, för att undgå köpet av den argumenationen.

Nåväl, "hur religigionen förgiftar allt" ska bli trevlig att få stifta bekantskap med. Och avslutningsvis måste jag bara tillägga att "en kort utvikning om grisen eller varför himlen avskyr skinka" måste vara den bästa kapiteltitel jag någonsin stött på.

The Atheist Experience heter ett förbannat bra program som man på sena söndagskvällar kan beskåda live via ustream, eller återse här.

En av programmets personligheter är anekdotspillaren Tracie Harris som har för vana att häva ur sig insiktsfulla paralleller och på vederhäftigt maner blotta det humbug som så ofta gömmer sig i religionens rygga.
I söndags delade hon med sig av en sylvass analogi som helt gjorde hål i påståendet om att böner fyller en innerlig funktion hos folk. Att en till synes obesvarad bön ändå kan lämna sin gudsanropare med ett uns av hopp, och därför berättigar böneinkassören Gud en essentiell och nobel etikett.

Nedan följer Tracies ögonsköna resonemang.

---

Anta att jag sätter in en annons i min lokala tidning, där jag berättar att jag är pensionerad men har erfarenheter och kontakter från affärsvärlden och således kan hjälpa folk att hitta jobb. Det ända dem behöver göra är att köra ut till mitt hus, en timme från stan, lämna över sitt CV och i drygt 30 minuter berätta lite om sin bakrund. Jag erbjuder min hjälp och tar inte ett öre.

Du är en reporter och vill göra ett reportage om mig och det inspirerande arbetet jag gör. Så vi sluter träff där du frågar hur det fungerar och hur jag går till väga för att hjälpa dessa människor att finna arbete? Jag säger: "Åh, efter att sökandena åker härifrån så slänger jag deras meritförteckningar i papperskorgen. Jag gör faktiskt inte  någonting för att hjälpa dem hitta arbete. Jag vill bara veta att jag ger dem en känsla av hopp, och inspiration till att saker kan förbättras för dem - eftersom de åker härifrån i tron om att jag kan hjälpa dem. I själva verket var jag en busschaufför i hela mitt liv och har ingen riktig erfarenhet av företagande alls.

Är jag en snäll, omtänksam och hjälpsam person som erbjuder en fördel för folk? Eller ett rövhål som bara förspiller deras tid?

Någon mer än jag som har noterat att Sam Harris, oavsett vad han pratar om alltid gärna vill förtydliga sin poäng med följande handgestikulatur?



Värt att notera är också att han strax efter sitt handflax alltid knäpper ihop händerna och håller dem i det läget för att sen upprepa proceduren igen.

Intressant poäng gällande Marias jungfrufödsel.

Varför gjorde Gud inte bara Josef på smällen istället? Vore inte det ett effektivt sätt att kringå den smått bisarra sitsen i vilken han sätter Maria. Jag menar, här har vi en havande kvinna med utbasunerat dräktighetskryt, som måste förvissa förbipasserande om att det inte är resultatet av bedriven otukt. Säkerligen, kan hon inte förväntas att bli tagen på allvar. Om Gud istället bakat bullen i Josefs ugn, hade dem höjda ögonbrynen haglat, och förklaringen hade nästan förvantats vila i samma tokighetskortege som istället bara får Maria att framstå som en vimsig virrpanna.

Hej jag heter Gud. Det är jag som är farsan till den där skäggiga killen i passion of the christ ni vet.
Visste ni att jag ibland kafferastar från mina goda gärningar för att bara djävlas och ha ihjäl folk. Ja, det blir ju lite långtråkigt mellan timmarna då jag faktiskt existerat sen för alltid.
Om ni tjålar igenom min självbiografi bibeln, så kan ni faktiskt läsa om alla personer som trillat av pinnen på mitt kommando. Ja, jag tänkte mörka det från början, eftersom mord fått en sån ful stämpel på sig, men då blev boken så futtig och kort. Sen kändes det rätt fränt att ge ut en directors cut.

Men för er som inte har skitmycket lust till att tralla igenom bibeln, så kan jag vara rent överdrivet gullig och länka till det här klippet, där två bussiga gentlemän räknar upp alla personer som fått rejva loss till mina avlivande toner. Dem är även vänliga nog att sammanställa antalet.
Bli inte avundsjuka nu, men det visar sig vara hela 2 017 956. Jag blir alldeles pirrig när jag tänker tillbaka.
I den siffran har dem för övrigt inte räknat med gången då jag dödade alla personer på hela jorden utom Noah och hans familj. Inte heller dem gångerna då jag utplånat hela städer, eller dem gångerna då jag dödat folk utan att ange ett specifikt antal.

Tvåmiljonersjuttontusenniohundrafemtiosex. Ha! I ditt ansikte satan. För dem enda du dödar i hela bibeln är Jobs ungar. Och dem hade du bara ihjäl för att jag ville göra en poäng för dig.

Och vet ni vad det bästa av allt är. Jo, det ska jag tala om. Det är att alla troende bibelryttare ser helt blint på det faktum att över två miljoner människor har kolat på min beställning. Tänk på alla oskyldiga barn som strök med i min syndaflod. Eller på Jobs fru, som jag dödade för att hon såg sig över axeln när jag eldade upp hennes hemstad. Eller Nadab och Abiho, som jag dödade för att dem gjorde upp en braseld.

Jag kan fortsätta länge till med att rabbla upp oskyldiga vänligheter som jag daskat till med mulandets piska, men mina gulligullegrisar skulle inte bry sig alls. För hör här. Dem anser att min moral står över deras. Ha.

Min moral.
Dra en till, Maestro.

I en snart förlegad tidsålder så bedömde jag min kompis Jonny Grans ur en recensents glajjor. Efter att ha inspirerats av 365saker.se som just hade uppmanat sina följeslagare till att recensera folk istället för saker.
Då jag fann det rätt roligt att recensera Jonny så tänkte jag idag jogga vidare på samma elljusspår och analysera en annan vän som nyligen gjort bejublad comeback i min bekantskapskrets.

Tom Eriksson Meiniken.
Denna reinkarnerade Rocky Balboa, som istället för skittuff boxare med slagsmålsglacerade oxknogar och tårdrypande dialekt kom tillbaka som en svensktalande dansbandsföraktare med under-bälted-humor och skepticism. Fortsätter han drälla med karmaskålen i samma hastiga takt lär han snart återfödas som ett urinbefläckat parkettgolv, slarvigt uppslängt på bottenvåningen av en inrökt hyresrätt i norra Pakistan.

Jag hade nöjet till att få stifta bekantskap med Tom redan som liten och osargad. Vi lärde känna varandra när jag fortfarande var en blåögd gosedjursgosse som till vardags filtade loss på förskolan.
Men det sket Tom i. Han stod oberörd och såg absurd ut när vi sågs för första gången. Visst avhyvlade han säkert några käcka smädelser i tanken, men mer förolämpande än så var han inte, så jag körde i vind och slängde upp vänskapskontraktet redan där. Tom var inte sen med att signera.
Mer än så behöver inte nämnas om vår första drabbning.

Med kamratande vårdnadshavare så blev visiterna många till mängden, vilket resulterade i att jag och Tom redan innan vi hade åldern inne för knatteligan hade besökt varenda bordell, drogkartell och pyjamasparty i Rabostan, där Tom höll hov för stunden. Med en saftig källarvåning som tillhåll. Ja vi var jävligt tighta redan från starten av vår kamratskap. Och i Toms sällskap bjöds det alltid på förstklassig komik, plundrande och annat barnvänligt djävulstyg.

Men att vår samspelta barndom tilläts inträffa, ska helt klart snoppskämtens okrönte mästare Göran Malm ha mest kudos för . Utan denna mustachprydde gentleman hade vi fått svårt att hålla oss fortsatt enade. Vilket också senare visade sig när Göran plötsligt försvann ur bilden för en kort period. Så det vara bara till att sammanfatta våra första år av bekantskap med ett "väl mött".

Men några år senare skulle vi återigen få rejva loss under de vänskapliga gjutjärnens yrande gemenskapsgnistor.
Och jag vågar medge att jag vart glatt överaskad när Tom i sin comeback visade sig vara en religionskritisk
cyniker, som dessutom befann sig i en väldigt simulär livssituation som mig, beträffande både arbete och
bostadssitaion.

Avslutningsvis så vill jag hylla Toms mångsidighet. Oavsett om det gäller nostalgiskt reminissande, kritiskt
gnäll, torra skämt, eller stora laster med bekymmer så är Tom alltid näst intill overkligt bra på att ge respons.

Betyg: 9,5.
Även Tom halkar till innan ankomsten vid tian. Men inte heller han är ju en attraktiv medelålderskvinna.
Så han får också klara sig utan full pott i vänskapsbarrometern.

Hur kommer det sig att män är så fruktansvärt flitiga flinförmedlare medan kvinnor av någon anledning besparats förmågan till att hantera garvens glödheta gjutjärn?
Eller förenklat:
Varför är män roligare än kvinnor?

Jag har självklart en teori, och den bygger på att den kvinnliga humorgenen successivt tynat bort i sann evolutionistisk anda.
Kvinnans behov av att vara rolig är ju i det närmaste minimalt. En kvinnas möjligheter till att få reproducera påverkas inte nämnvärt av hennes förmåga till att få män att skratta.
Viktigare faktorer ligger i hennes yttre kvalitéer.
Iögonfallande tråkmånsar konkurrerar ut motbjudande vitsmakare vilken dag som helst, om männen får bestämma. Och det får dem oftast. =)
Detta medför naturligtvis att den kvinnliga humorgenen får ta kraftigare och mer saltade smällar för varje generationsbyte som tar vid. Jag talar om en genuppsättning som helt enkelt knuffats ut ur ledet av mer efterfrågade gener.

Är man av det starkare könet behöver man dock inte känna sig lika hopplös om man råkat odla fram ett ofördelaktigt yttre.
En skämtsam kille full av ytliga defekter och skavanker kommer nämligen bli betydligt rikligare belönad i fortplantningens värld, än en kvinna i samma sits.
Därför faller det sig naturligt att humorgenens reproduktion sker i en effektivare utsträckning hos mannen än hos kvinnan.

Det är såklart bara en spekulation från min sida. Men visst kan jag se det falla inom rimlighetens ramar att den maskulina ytligheten kan ha naggat den feminina roligheten.

Fick nyligen brottas med vetskapen om att en oönskad bekant till mig tror sig ha paranormala förmågor. Vilket såklart bara det är töntigt. Men värre är att hon därför plötsligt självutnämnt sig till medium, och nu tänker ta betalt för sin inbillning. Och det förbryllar mig. Jag känner mig besvärad av tanken på att folk samvetslöst kan vilja göra sig en hacka genom dikt och ren lögn.

Medium är trams, precis som all annan paranormal vidskepelse som hastigt placerar mitt verbala lillfinger på det ilskna skjutjärnets avtryckare. Därför får dessa tölpar skylla sig själva när dem sen tvingas rejva loss till ett gäng förbannade ordsalvors avrivning. Jag kan inte förstå hur en så stor bunt av jönsiga tölpar vunnit ens en sorglig individs förtroende.  Än mindre hur ett medium självt kan ta sig på allvar. Förmodligen är de så svalda av placeboeffekten att dem inte upplever det dem gör som medvetet båg. Men det gör ju bara saken ännu sorgligare.

Då jag konfronterade det tarvliga mediumet i fråga om saken, så fick jag ett förbryllande svar. Hon ansåg nämligen att alla borde få tro på det dem vill. Men i den frågan vill jag inte vara riktigt lika liberal.

Folk har en förmåga till att inte allt för sällan handla i enlighet med sina övertygelser.
En avlossning av flertalet religiösa paralleller skulle simplifiera min poäng här. Men det känns överflödigt i det här fallet då jag hellre riktar strålkastarna mot den omoraliska aspekten i det mitt bekante pannbiffsmedium gör.
Jag anser att man i den mån det går ska förhindra all tro som med fria tyglar på sikt vållar andra människor oförtjänt skada eller rättfärdigar omoraliska handlingar.

Vid fysisk form är det oftast simpelt att avgöra när dessa två ovan nämnda ting är galenskap, men då dem limbonerar under den psykiska ribban kan det vara klurigare att kategorisera dem. Men medium är enligt mig ett gott exempel på folk som skyltar med en illusion som förebygger ren och skär omoral. Omoral som i sin tur tar aktning på det psykiska planet genom bedragning och lurendrejeri. Hymmel och båg. Rådgivning i situationer där man saknar tillräckligt med information för att ens uttala sig.

Ett annat problem jag har med uttalandet som mitt kräk till bekant gjorde, är att det verkar som att hon väljer att tro på sin nyfunna förmåga. Det gör såklart inte tron i sig mer sann.
Jag skulle själv kunna säga att jag nu lite raskt beslutat mig för att börja tro på påskharen, men det ökar ju inte sannolikheten i påskharens existens. Det ökar bara sannolikheten i att jag är dum i huvudet. Om påskharen är verklig eller inte är en fråga som är oberoende av min åsikt. Vad jag tycker förändrar inte på något sätt det korrekta svaret på den frågan.

Att bibeln knappast har hela garageuppfarten asfalterad är ingen hemlighet. Men det mest bisarra kortet den spelat ut är enligt mig (och det verkar alla vara rörande överens om) historien om när Abraham ska offra sin son Isak, för att Gud behöver lite hastig bekräftelse.

Berättelsens sensmoral är absurd, men brukar alltid ursäktas med att Gud bara skojjade med Abraham och ingrep precis innan han skulle sätta kniven i sin tonårige avkomma.
För Gud vill juh inte gärna att man går berserk på sina anhöriga och offrar släktingar mitt på blanka eftermiddagen.
Speciellt inte på hans beställning. Eller?

I en senare del av bibeln kan man läsa om Jefta, en man som har ett sånt enormt sug efter att få vinna ett krig mot ammoniterna att han vänder sig till Gud för lite orättvis assistans. Så dom gör en deal. Om Gud hjälper Jefta att vinna kriget, så lovar Jefta (och jag citerar) "att göra ett brännoffer av den första som kommer ut ur mitt hus och möter mig, när jag återvänder"

Så Jefta går iväg och vinner ett krig, återvänder och får till sin fasa se att den första som dansar ut ur hans hus är hans dotter. Ve och fasa skriker Jefta medans han sliter av sig kläderna i frustration. Sen berättar han om sin deal med Gud och att hans dotter nu ska friteras i gammal god bibelanda.

Dottern är säkert medveten om att barn som gör revolt mot sina föräldrar ska stenas till döds enligt den bibliska läran, så hon accepterar sitt öde, men först vill hon gå upp till bergen och böla i två månader över att hon tvingas dö som oskuld. Barmhärtig som han är, så går Gud givetvis med på detta. Efter två månader kommer Jeftas nästan orealistiskt lydiga dotter tillbaks för att möta döden.

Historien har sina likheter med berättelsen om Abraham och Isak, men vid själva offrandet kommer dessvärre ingen deja-vu känsla till undsättning. Det slutar nämligen med att Jefta steker sin dotter, för att tacka Gud som denna gången inte har en ända invändning att komma med.

Som avslutning vill jag passa på att travestera Christoffer Hitchens boktitel "God's not great", med att säga: Fuck you, Gud. Det här är inte acceptabelt, inte ens för en man av din rang.